Självupptagenhet, något som vi alla stör oss på, men ändå finns det bland oss.

Och inte anser vi oss själva att vara det heller, eller hur?

Så om inte du och jag är självupptagna, vilka är det då som vi stör oss på?

När jag tänker på självupptagenhet, tänker jag direkt på personer i min omgivning som har en tendens att dominera samtal, vända varje ämne till sig själva och sällan visa genuint intresse för andra. Detta är en klassisk beskrivning av självupptagenhet enligt mig, en konstant fokusering på egna behov, känslor och intressen, ofta på bekostnad av andra. Dessa personer har en förmåga att stressa dig i en konversation där du knappt hinner berätta färdigt innan personen har tagit över hela samtalet, ämnet, konversationen, fokusen och ja alltihopa till den grad där du undrar om du ens behövs närvara överhuvudtaget.

Självupptagenhet, ett beteende så subtilt och ändå så genomträngande i våra vardagliga interaktioner.

Men vad innebär det egentligen att vara självupptagen, hur känner vi igen det hos oss själva, och hur hanterar vi de människor i våra liv som tenderar att vara självupptagna?

Jag är rätt säker på att du redan nu har tänkt ut en eller flera personer i din omgivning som du ser som självupptagen. Vi har säkerligen olika definitioner av vad detta innebär utifrån vår individuella bedömning, förväntning och behov av andra.

Det jag ändå tror att vi har en gemensam tolkning av är att självupptagna personer tenderar att ha en överdriven känsla av viktighet. De kan ofta ses skryta om sina prestationer eller överdriva sina talanger eller tillgångar. De har ett behov av att berätta, men inte att fråga.

De tror att andra är intresserade av att veta, utan att någon ens frågat kanske.

Självupptagna individer har ofta svårt att känna in och svara på andras känslor eller behov och har ofta brist på empati, ödmjukhet och att kunna läsa av situationer, sociala koder och andra personer. De kan avbryta andra, ignorera deras åsikter eller känslor, och fokusera samtalen kring sina egna erfarenheter och känslor. Dessutom har de ofta en förväntan på särbehandling. De kan förvänta sig att bli prioriterade och behandlade som om deras tid och behov är viktigare än andras. Du har säkerligen den där personen i din bekantskapskrets som alltid förväntar sig att planerna ska anpassas efter deras schema eller hur?

I vår omgivning kan vi se dessa beteenden i olika sammanhang. På arbetsplatsen kan det vara chefen som ständigt behöver beröm och bekräftelse, eller kollegan som tar åt sig äran för andras arbete. I familjer kan det vara familjemedlemmen som ständigt kräver uppmärksamhet och resurser från övriga i familjen. I sociala sammanhang kan det vara vännen som dominerar varje konversation, ständigt vänder tillbaka ämnet på sig själv och sina upplevelser, eller som blir upprörd när de inte är i centrum för uppmärksamhet.

Det är dock viktigt att komma ihåg att vi alla kan visa tecken på självupptagenhet med jämna mellanrum, det ingår i vår mänsklighet tänker jag. Det är dock stor skillnad på att vara det ibland och att vara det alltid. I vårt försök att navigera i en värld som ständigt utmanar oss, kan vi ibland hamna i fällan att se världen enbart från vårt eget perspektiv.

Under tiden jag skriver detta inlägg försöker jag att fundera över min egen självupptagenhet och nivån av den, kanske är jag självupptagen utan att veta om det?

Hur vet vi då om vi har korsat linjen till att vara för självupptagna?

Nyckeln ligger i självmedvetenhet. Genom att reflektera över våra egna beteenden och att aktivt sträva efter att förstå och ha empati med andra, kan vi undvika att falla djupt in i självupptagenhetens grop. Genom att ständigt stanna upp, vända blicken inåt och inte enbart fokusera på vad andra gör och gjort, kan vi lättare rannsaka oss själva och lyfta fram det som är bra och arbeta med det som är mindre bra.

Fråga dig själv: Lyssnar jag verkligen på vad andra säger? Är jag intresserad av att förstå deras erfarenheter och perspektiv, eller väntar jag bara på min tur att tala? Här gäller det att vara ärlig mot sig själv och ha en bra dos av självinsikt.

När det gäller att hantera självupptagna personer i våra liv, är tålamod och empati nyckelorden. Det är viktigt att sätta gränser, men också att försöka förstå varifrån deras beteende kommer. Ibland är självupptagenhet ett rop på uppmärksamhet eller en omedveten försvarsmekanism. Genom att möta dessa personer med större förståelse och försiktighet, kan vi kanske ibland hjälpa dem att se bortom deras egna behov. Har man en nära relation så kan man kanske försiktigt framföra vad man känner, har man inte det så får man hitta en distans till sina känslor och med hjälp av tålamod inte låta sig själv bli irriterad och tömd på energi vilket är vanligt när man fått spendera tid med en självupptagen person, ge och ta finns inte och det kan lätt trötta ut en.

I slutändan är balansen det som är mest betydelsefullt. Att kunna balansera mellan självomsorg och omtanke om andra är en konstform. Självupptagenhet blir problematisk när det stör denna balans. Genom att vara medvetna om våra egna tendenser och genom att sträva efter empati och förståelse, kan vi skapa mer meningsfulla och hälsosamma relationer – både med oss själva och med de omkring oss.

 

Så, är du en självupptagen person?


Leila Dadgar

♦️Beteendevetare ♦️Terapeut inriktning: ACT, CFT, EFT, KBT ♦️Utbildare & Kursskapare ♦️Författare ♦️Livscoach ♦️Mindfulnessinstruktör ♦️Personlig tränare