Den där hemska känslan av ensamhet, inte den frivilliga ensamheten som vi själva väljer, utan den som finns där utom vår kontroll, val och makt. Ensamheten som många av oss upplever, men som vi sällan pratar om. Många av oss har uppmärksammat känslan och problemet med ensamhet efter pandemin. Att problemet är på samhällsnivå är ingen tvekan, men vad som orsakar denna ensamhet är inte alltid solklar.
Jag tänker ofta på vad som gör en människa ensam. Är det när en person saknar andra människor i sitt liv, eller är det när en person saknar rätt personer i sitt liv, eller är det när en person saknar att vara någon i någon annans liv?
När jag möter våra äldre, bland annat min egen far, inser jag mer och mer att det är det sistnämnda. Han har sina barn och han är inte ensam i den bemärkelsen. Ändå uttrycker han ofta om att han är ensam. När han får laga mat till oss och plantera våra blommor, då är han inte ensam längre. När jag ibland berättar om hur stressad jag är och han då erbjuder sin hjälp och jag tar emot hjälpen, då är han inte ensam längre. Han vill ju finnas där, känna sig behövd, känna att han tillför något till någon annan. För mig räcker det att han är min far och jag vill helst inte besvära eller belasta honom med mitt, men för honom är en roll och en titel inte tillräcklig om han inte får känna sig behövd.
Detta har fått mig att tänka på dagen då mina barn blivit stora, då jag själv går i pension, där jag och mina resurser kanske inte längre behövs, kommer jag då att känna mig lika ensam? Är känslan av att känna sig behövd en avgörande del i hur ensamma vi känner oss? Att kliva upp på morgonen och ha ett syfte i livet, är det det som gör oss mindre ensamma i vår egen värld? Har alla ett behov av att känna sig behövd?