Är du en som alltid behöver nämna, berätta och informera allt och alla om minsta lilla du gör för någon annan? Känner du att du oftast har det jobbigare än någon annan och kanske t.o.m att det är synd om dig som får bära så mycket? Lever du på uppmärksamheten och bekräftelsen du får genom att alltid poängtera för andra vad du har gjort och vilken viktig roll du har haft i olika sammanhang? Svarar du ja på dessa frågor, ja då måste jag tyvärr meddela att du lider av martyrkomplex!
Den historiska och dramatiska tolkningen av en martyr är någon som väljer att offra sitt liv för någon eller något annat. Eller någon som är villig att utsätta sig för smärta och lidande för någon eller något annat.
Idag används termen på ett mindre dramatiskt sätt och oftast i förhållande till ett visst beteendemönster.
De flesta av oss har hört talas om martyrbeteende och martyrkomplex. Ni vet den där personen som alltid pratar om sitt senaste elände och uppoffring den har gjort för någon annan. Personen pratar ofta om hur jobbigt den har det just pga allt den har gjort för alla andra. Du vågar knappt be personen om något, för du vet att du kommer att få höra om detta i evigheternas evighet.
Låter detta bekant?
Du kanske tänker på en vän eller familjemedlem – eller till och med dig själv?
Vardagsmartyrerna finns lite överallt, hemma, på jobbet och bland vännerna.
Anledningen till att jag skriver om detta är för att jag tycker mig se detta beteende allt oftare nuförtiden och undrar vad det kan bero på. Är det så att vi är i mer behov av uppmärksamhet och bekräftelse på det vi gör och den vi är idag? Är det pga dålig självkänsla som vissa av oss utvecklar ett martyrbeteende, eller är det pga av våra gener?
Medan jag läser om ämnet inser jag ju naturligtvis att även jag kan vara och har varit den här vardagsmartyren då och då. Jag kan också gnälla och tycka synd om själv, känna mig orättvist behandlad för att att jag minsann gjorde si och så, utan att få ett tack.
Det händer, oss alla, ibland.
Men det är skillnad på en tillfällig känsla, reaktion, behov och ett fast beteendemönster. Jag skulle vilja påstå att det är vanligt att ha ett visst vardagsgnäll, och kanske t.o.m viss strävan efter att känna någon tacksamhet från sin omgivning då och då. Det som är problematiskt är när detta blir ett fast beteendemönster och en del av ens personlighet där man ständigt har ett behov av att poängtera och gnälla om hur mycket och vad man har gjort, hur jobbigt och tufft man har det och nästan väga sin egen ”smärta” och jämföra med andras.
”Du vet inte hur det känns för du har inte haft det lika jobbigt som jag”, är en vanlig fras från en person med martyrbeteende.
Jag som strävar efter äkthet kan tycka att allt som ständigt behöver bekräftas av andra tappar sitt värde, sin charm och sin autenticitet. Om du gör en handling, en tjänst för någon annan där du behöver nämna det högt och öppet, där du blir huvudpersonen i handlingen och inte personen som du hjälper, då är det kanske dags att omvärdera dina handlingar och dina avsikter.