Jag fick mitt första chefsjobb när jag precis fyllt 27, dvs 15 år sedan.
Jag var ung och oerfaren men driftig.
Jag var rädd och nervös men samtidigt så hungrig på nya utmaningar.
Det första jag gjorde då var att köpa en bok om hur det är att vara ung och chef.
Det andra jag gjorde var att köpa mig ett par klackskor som boken hade rekommenderat.
Tydligen var ljudet av klackar förknippat med pondus och status (något som jag tyckte att jag saknade då)…
Jag köpte mig nya glasögon som skulle få mig att se äldre ut.
Ja, min ambition var faktisk att se äldre ut, tro det eller ej.
Min största rädsla var ju att ingen skulle ta mig på allvar, en kort och ung tjej med skrikig röst, med invandrarbakgrund (faktorer som jag trodde hade en relevans då) skulle nu in och leda en verksamhet med cirka 60 anställda.
Jag lärde mig allt rätt snabbt och levererade på kort tid bra resultat (ekonomiskt och kvalitetsmässigt) men rädslan att ingen skulle ta mig på allvar och att andra inte tyckte att jag var tillräckligt duktig fanns med mig hela tiden.
Jag var rädd att de skulle se mig som en bluff, eller snarare att någon skulle avslöja att jag var en bluff.
Utåt nämnde jag aldrig att jag jobbade som verksamhetschef, jag skämdes för att säga det som att jag inte hade förtjänat den rollen eller titeln och jag hade en tendens att förminska min framgång och min kompetens.
Nu 15 år senare kan jag nog erkänna att jag aldrig jobbat så hårt och intensivt som jag gjorde då.
Idag är jag en erfarenhet rikare och kan skratta åt mig själv och allt jag tänkte och kände då.
Jag har också lärt mig att det finns ett begrepp för detta som inte alla känner till, nämligen:
Bluffsyndromet (Imposter syndrome på engelska).
Bluffsyndromet handlar om att tro att man inte är så bra och duktig som andra tror att man är och att man trots hög kompetens inte förtjänar sin framgång. Personer som lider av detta syndrom förminskar sig själva och har svårt att ta emot positiv feedback och komplimanger och väljer i stället att älta negativ kritik och misslyckanden länge med enorm prestationsångest. Bluffsyndrom är något som framför allt högpresterande människor upplever och även om det finns hos båda könen finns det rapporter om att det framför allt drabbar kvinnor.
Amerikanska psykologerna Pauline Rose Clance och Suzanne Imes utvecklade detta begrepp i sin grundstudie från 1978, som fokuserade på högpresterande kvinnor. De hävdade att ”trots enastående akademiska och professionella prestationer, fortsätter kvinnor som upplever fenomenet att tro att de verkligen inte är smarta och har lurat alla som tycker något annat.”
Bluffsyndrom kan orsaka stress, sömnlöshet, oro, depression och känsla av otillräcklighet. Det är därför oerhört viktigt att ta tag i problemet i god tid.
Kännetecken på att du lider av bluffsyndromet:
- Du tror att dina framgångar beror på tur, snarare än hårt arbete, kompetens och erfarenhet.
- Du prioriterar ditt arbete i stället för din hälsa trots tecken på stress och utmattning.
- Du tror hela tiden att du snart ska bli ”avslöjad” och att någon har upptäckt att du är en bluff.
- Du ser endast misslyckanden och blundar för dina framsteg, utveckling och prestationer.
Gör testet som visar om du lider av bluffsyndromet
Läs också om: Sätt att övervinna bluffsyndromet