Har du tänkt på hur mycket tid och energi du lägger på att vara arg, irriterad, ledsen och frustrerad över någonting som någon annan sa eller gjorde. Hur mycket tid och energi som läggs på att analysera varför och främst vad du ska göra åt saken. Det är en jobbig känsla att bli kränkt, sårad och besviken, det vet ju vi alla.
När jag var yngre, var det väldigt viktigt att vara stor, stark och stolt och absolut inte visa sig svag. Att vara rädd för eller att undvika konflikter fanns inte med på kartan. Om någon sa eller gjorde något som jag tolkade som kränkande så skulle det absolut inte släppas. Jag skulle in i fejden och jag skulle försvara mig och jag skulle minsann ha sista ordet. Ibland ”vann” jag striden, ibland inte. Oavsett så gick det åt otroligt mycket kraft, känslor, tid och en del av självkänslan vid varje ”fejd”. När jag var yngre var jag också mer lättkränkt och kanske mer självcentrerad.
Som tur är så händer det något med hjärnan, i kroppen och med jaget, den utvecklas och den mognar, så småningom.
Med åldern kommer befrielsen att du inte har något att bevisa för någon, inte ens för dig själv.
Med åldern kommer tillåtelsen att bara få vara.
Med åldern kommer också valmöjligheten att släppa på saker.
För vem gillar strider och konflikter egentligen? Alla vill väl ha ett lugnt, harmoniskt och hälsosamt liv, eller?
Så kan man välja sina strider? Är man konflikträdd för att man avstår ett deltagande i en s.k. oenighet? Vad är en strid egentligen?
Självklart kan man välja sina strider, en strid blir bara till en strid om vi tillåter det. Du väljer själv vad som är viktigt för dig, vem som är viktig och vad du vill uppnå i varje handling och situation. Det är faktiskt inte viktigt att ha rätt, eller att ha sista ordet. Någonstans på vägen inser vi ju att vi inte kan kontrollera, ändra eller uppfostra andra. Vi är alla som vi är, vi är ju olika. Vi kommunicerar och vi interagerar på olika sätt. Vi har olika principer och självklarheter. Det som anses vara ”sunt förnuft” för mig behöver inte delas av andra. Att det uppstår oenigheter i vårt samspel med andra, oavsett om det är nära eller ytliga relationer ingår i vår mänsklighet.
Vi väljer och kontrollerar i vår interaktion hur vi behandlar andra, men vi kan inte alltid välja eller kontrollera hur andra behandlar oss. Vi väljer dock hur vi låter andras handling påverka oss, och det är det som är viktigast av allt.
Att man avstår från att delta i en oenighet eller en konflikt är inte längre en svaghet för mig, utan det är en styrka. En styrka som visar vad jag prioriterar och värdesätter och tvärtom.
Man kan faktiskt välja sina strider…