Om jag ska dela in personer jag ofta möter i två kategorier så skulle det definitivt bli en kategori med personer som bär ”offerkoftan” (de som tar) och en kategori med personer som bär en ”hjälteroll” (de som ger).

Sen finns det naturligtvis de som befinner sig i mitten av dessa två, de som är ”lagom” och har hittat en balans, men det är inte dem vi ska prata om nu.

 

Vem är ”offret” och vem är ”hjälten” och vad har dessa gemensamt?

”Offerkoftan” är ofta dramatisk, den lever ett liv fyllt med händelser där personen i fråga ofta är drabbad på olika sätt där termer som ”min vanliga otur”, ”det kan bara hända mig” används och där det mesta startas med ordet ”jag”. ”Offerkoftan” bär inget ansvar eller roll för något som den är drabbad eller påverkad av, allt är omvärldens fel och personen kommer till mig för att få bekräftelse på just detta, att hen är ett offer och det är fel på allt och alla andra i personens liv och omgivning.

Offerkoftementaliteten är enligt mig väldigt ohälsosam och problematisk eftersom den grundar sig i en lidande natur som är svår att frigöra sig ifrån. Personer med denna mentalitet tror medvetet eller omedvetet att ”lidandet” hen känner inte beror på hen själv, utan bottnar i andras brister och på yttre orsaker.

Det är svårt att få en ömsesidig relation till ”offerkoftan” då det mesta handlar om ”offret” och sällan om dig som har en relation till detta ”offer”. Personer med denna mentalitet är ofta väldigt självupptagna och har en tendens att även ”ta över” dina bekymmer och göra sig offer genom dina problem. ”Offerkoftan” hamnar oftast i en ond spiral där människor i omgivningen pga negativ inställning och en krävande relation sakta drar sig undan. ”Offerkoftan” som redan tycker synd om sig själv, får då bekräftelse på att hen är ett offer då ensamheten blir verklig. ”Offerkoftan” ger sällan något tillbaka men kräver att få. 

I grund och botten vill ”offerkoftan” bara bli älskad, men den vet inte riktigt hur.

 

Motsatsen till ovanstående mentalitet är ”hjälten”.

”Hjälten” kör på, hen gnäller inte, stannar inte, klagar inte, är överallt, hjälper allt och alla, oavsett ork och kraft. Även om ”hjälten” inte alltid orkar så skulle hen aldrig klaga eller erkänna, hen ser på klagandet som en svaghet. ”Hjälten” borstar av sig det jobbiga snabbt och kör vidare, det är absolut inte synd om hen och minsta tecken på svaghet kompenseras snabbt med ännu mera drift, prestation och kraft framåt.

”Hjälten” är den som oftast hjälper ”offerkoftan” samtidigt som hen känner agg och irritation mot personer som tycker synd om sig själva och svaga människor överlag, så får hjälten ändå skuldkänslor om hen inte ställer upp.

I själva verket och i ärlighetens namn skulle jag vilja påstå att ”hjälten” känner viss avundsjuka gentemot ”offerkoftan” och tanken att bara kunna tillåta sig själv att vara svag ibland och erkänna att man inte orkar är lockande, men det skulle aldrig inträffa, inte frivilligt iaf, inte förrän kroppen och kraften tagit slut och sagt sitt.

”Hjälten” har mentaliteten att ge och kräver inte mycket tillbaka. ”Hjälten” hamnar ofta i en ond cirkel där känslor av skuld och otillräcklighet skapas vid tillfällen ”hjälten” inte kan uppfylla kraven som hen själv och även andra har satt upp. En inre och yttre konflikt uppstår när den ”starka” personen plötsligt är tömd på resurser att ge och bilden av denna ”starka” person kolliderar med verkligheten.

Hjältementaliteten är enligt mig väldigt ohälsosam och problematisk eftersom den grundar sig i en omänsklig natur som är svår att frigöra sig ifrån. Personer med denna mentalitet tror medvetet eller omedvetet att de måste ställa upp för andra och har svårt att se sig bli accepterade och älskade om de inte ställer upp. Personer med denna mentalitet lider oftast av känslor av skuld, skam och ångest där otillräcklighet är nyckelordet.

”Hjälten” kommer till mig för att få bekräftat att hen är stark även om krafterna har tagit slut.

I grund och botten vill ”hjälten” bara bli älskad, men den vet inte riktigt hur.

 

Ingen av dessa mår enligt mig bra, men av motsatta anledningar. En ger för mycket, och en tar för mycket och båda saknar balans. Orsakerna och uppkomsten av dessa mentaliteter är säkert många och vissa behöver längre och mer djupgående arbete för att uppnå en balans.

Som allt annat i livet krävs en balans för vår personliga hållbarhet. Balansen där man får lov att tycka synd om sig själv och att få vara svag ibland, samtidigt som man tar sitt ansvar och roll på allvar.

Som allt annat är nyckeln en god självkännedom, utan den står vi bara stilla….

 

Jag tror att vi alla har ett ”offer” och en ”hjälte” i vår omgivning, om inte vi är en av dessa själva då?…

 

 

 


Leila Dadgar

♦️Beteendevetare ♦️Terapeut inriktning: ACT, CFT, EFT, KBT ♦️Utbildare & Kursskapare ♦️Författare ♦️Livscoach ♦️Mindfulnessinstruktör ♦️Personlig tränare