Som mamma händer det rätt ofta att jag behöver förklara för mina barn att de inte ska jämföra sig med andra.

Vi kan ha många och långa diskussioner och konversationer hemma om vem som har köpt vad, vem som är bättre än vem, vem som är längst och snabbast, vem som ska resa till sommaren, etc. etc.

Att barn jämför sig med andra och att barn känner viss avundsjuka är enligt mig helt normalt.

Vi är ju trots allt flockmänniskor som strävar efter att passa in och känna tillhörighet och samhörighet med andra. Jag gör mitt allra bästa att ”lära ut” det jag kan för att de ska kunna hantera och bearbeta dessa känslor på bästa sätt.

Men, jag önskar samtidigt att jag kunde säga till mina barn att detta kommer att sluta när de blir äldre och klokare, men vi vet ju alla att det är osanning.

Vi har alla jämfört oss med någon eller några, både som barn och i vuxen ålder. Vi gör det dagligen och i olika grader.

Ibland jämför vi oss med någon och vi blir inspirerade av att själva testa det vi har observerat, denna variant är enligt mig positiv och utvecklande. Exempelvis, du ser att någon du känner ska börja studera och tanken väcks hos dig och du tänker: ”jag kan också” och sätter upp mål utifrån det.

Men, sen kommer den här farliga jämförelsen, när du observerar någon annans yttre, inre, handlingar, framgång, etc. Du jämför denna person med dig själv och du tänker: Varför har hon/han och inte jag? Du kanske känner glädje åt personen, eller så är du mest bara irriterad och bitter över att du själv inte har det som hen har åstadkommit eller har. Du kanske inte ens vill ha ”det där”, och du kanske inte ens har försökt att få ”det där”, men du tänker ändå: ”Varför har hon/han och inte jag?”.

Så farligt, men tyvärr så vanligt.

Om jag blickar tillbaka till mina ”bittra” perioder i livet, har denna negativa känsla och period nästan alltid grundat sig i ”varför inte jag och varför alla andra”.

Vi har alla upplevt en bitter period i våra liv, av olika skäl, helt vanligt och normalt enligt mig. Det som inte är vanligt och normalt är att fastna i dessa perioder, tankar och känslor.

Lär mer om bitterhet här: Bitterhet.

När vi kommer till en punkt i livet där vi har god självinsikt, god självkännedom och självmedvetenhet, ja då kan vi faktiskt t.o.m. skratta åt de gånger vi jämförde oss med någon annan.

När vi väl kommit till denna punkt inser vi att andras liv inte är så stora och viktiga för oss som de kanske en gång var.

Vi blir medvetna om att det är vi som formar våra liv och att det blir vad vi gör det till.

Vi inser att vi inte kan jämföra oss med någon annan eftersom var och en av oss lever utifrån sin egen kapacitet, resurs, förmåga, förutsättning, drift och vilja.

Denna punkt i livet lär oss att acceptera det vi kan och har, och ger oss även en känsla av tacksamhet

Jag möter dagligen personer som jämför sig med andra, fastnar i vad andra gör och ägnar väldigt lite tid åt var de själva står i sin utveckling och framgång. Personer som i stället för att hitta sig själva, försöker att vara någon annan. Så otroligt farligt och ohälsosamt. Men tyvärr vanligare än vi tror.

Är du en person som jämför dig med andra? I stället för att tänka på vad andra har och vad andra gör, behöver du fokusera på vad du själv vill ha och vill göra. Sätt upp mål för dig själv som du kan arbeta mot. Utveckla dig själv och vänd blicken inåt istället för utåt.

Bidra till din egen utveckling, istället för att avundas andra som faktiskt utvecklas.

 

Reflektera över följande:

Vem är det du jämför dig med egentligen, och varför?

Identifierar du dig själv med personen?

Och varför gör du det?

 


Leila Dadgar

♦️Beteendevetare ♦️Terapeut inriktning: ACT, CFT, EFT, KBT ♦️Utbildare & Kursskapare ♦️Författare ♦️Livscoach ♦️Mindfulnessinstruktör ♦️Personlig tränare