Vad är ensamhet? Vem är ensam och vem är ensamvarg? Är ensamhet ett val eller ett tillstånd? Är ensamhet ett problem som vi blundar för? Är ensamhet en känsla som går att ta bort? 

Ensamhet finns bland oss alla, i alla åldrar, oavsett kön, oavsett etnisk bakgrund, oavsett civilstånd, oavsett klass och inkomst. Ensamhet har många ansikten.

Definitionen av ensam enligt Wikipedia: Ensamhet är att vara utan mänskligt sällskap eller känna sig utan stöd”. 

Jag brukar prata med en äldre man som gärna gör mig sällskap när jag rastar min hund. Han gillar att prata. Han pratar länge och oavbrutet och jag lyssnar. Han berättar oftast om sina minnen och sina upplevelser. Han berättar om sin fru som gick bort för ett par år sedan och hur han fördriver tiden varje dag sen dess, på bästa sätt han kan. Han berättar om hur ensam han är och hur jobbig ensamheten blir vissa dagar. Han berättar att han har varit så orolig under pandemin att han ska bli dålig, att han ska dö ensam i sin lägenhet utan att någon hittar honom eller saknar honom. Han berättar om valet att inte skaffa barn och han berättar om att inte ha någon familj, släkt eller vänner. De flesta har numera gått bort. Han är den enda kvar från kompisgänget berättar han. Han blir lika glad varje gång han ser mig och min hund. Glädjen är ömsesidig.

Jag träffar ofta personer som i sitt förhållande känner sig ensamma. Jag har träffat personer som är omringade av många vänner och bekanta, men ändå känt sig ensamma.

Kan man vara ensam när man har sig själv?

Jag lärde mig i tidig ålder att ”ensam är stark”. Vet inte om det är en generationsfråga, eller just min familjesituation som formade fram detta. Men för mig har det varit givet att jag ska klara mig själv. Genom svåra, genom roliga, genom långa och genom korta processer, äventyr, upplevelser och minnen, har jag förlitat mig på att jag har mig själv. Jag har aldrig riktigt behövt att någon ska underhålla mig, eller aktivera mig eller på något sätt bekräfta mig. Jag har av den anledningen aldrig känt mig ensam heller, jag har mitt eget sällskap och mitt eget stöd. Jag känner mig lyckligt lottad att jag har mig själv.

Visst är det även roligt med sällskap och att umgås med andra. Att kunna skratta med andra, inspireras och lära sig av andra. Men jag har ett starkt behov av att vara ensam och känner mig oftast obalanserad när jag inte har fått vara ensam med mina tankar på ett tag. Jag är ju dock samtidigt omringad av många människor som jag kan umgås med, när och om jag vill. Jag är alltså inte en ensam individ om jag inte vill. Jag väljer att vara ensam när jag känner för det. Jag känner att jag är lyckligt lottad som kan välja då jag vet att vissa inte har den valmöjligheten.

Det har självklart funnits perioder i livet, då även jag känt mig ensam. Starkaste känslan av ensamhet som jag minns är när jag först flyttade hemifrån när jag var 19 år. Då jag flyttade till en mörk, kall och omöblerad lägenhet 30 mil från min familj, ja då kände jag mig ensam. Känslan av ensamhet är tung, mörk och jobbig. Vi känner alla till den känslan då vi alla har upplevt den någon gång.

Jag tänker många gånger hur det hade varit om jag inte hade några vänner eller en stor familj och valmöjligheten att vara ensam eller inte. Hade jag sökt mig ut till andra genom olika aktiviteter? Hade jag anmält mig till olika kurser? Eller hade jag isolerat mig, i min ensamhet och känt mig ännu ensammare? Det är inte lätt att föreställa sig något som man inte har och är. Därför är det svårt för mig att svara på mina egna frågor:

Vad är ensamhet? Vem är ensam och vem är ensamvarg? Är ensamhet ett val eller ett tillstånd? Är ensamhet ett problem som vi blundar för? Är ensamhet en känsla som går att ta bort? 

 

Kategorier: Tankar

Leila Dadgar

♦️Beteendevetare ♦️Terapeut inriktning: ACT, CFT, EFT, KBT ♦️Utbildare & Kursskapare ♦️Författare ♦️Livscoach ♦️Mindfulnessinstruktör ♦️Personlig tränare