Det finns ett psykologiskt begrepp som jag ofta återkommer till, både i mitt arbete och i mitt eget liv och det är kognitiv dissonans. Det låter kanske lite avancerat, men egentligen handlar det om något väldigt mänskligt och lätt att känna igen.
Kognitiv dissonans betyder att det uppstår en inre konflikt när våra värderingar och våra handlingar inte går ihop. Alltså när det som är viktigt för oss inte riktigt syns i det vi gör. Man skulle också kunna säga att det handlar om när vi inte riktigt lever som vi lär, när det vi säger är viktigt inte fullt ut syns i våra val och vi försöker få det att kännas okej ändå. Och det här händer oftare än vi tror.
Ibland i små nästan obetydliga stunder som när du bestämmer dig för att lägga dig i tid, men fastnar i mobilen ändå. Eller när du säger att du ska spara pengar, men klickar hem något du egentligen inte behöver och snabbt hittar en anledning till varför det var “värt det”. Men det händer också i större delar av livet. Som när du vet att du behöver sätta en gräns, men ändå säger ja. När du stannar kvar i något som egentligen inte känns rätt, men intalar dig att det nog blir bättre. Eller när du vet vad du behöver för att må bra, men gång på gång prioriterar bort just det.
Det är i både de små och de stora situationerna, när det som är viktigt för dig inte riktigt går ihop med det du gör, som kognitiv dissonans uppstår. Och här brukar jag stanna upp. För vad är det egentligen som händer i oss i de stunderna?
När våra värderingar och handlingar inte stämmer överens, så uppstår en känsla av att något inte riktigt är som det ska. Inte alltid stark eller tydlig, utan ofta mer som något i bakgrunden som är svårt att sätta fingret på. Men tillräckligt för att vi ska vilja bli av med den känslan. Och det vi människor gör då, nästan automatiskt, är att försöka få ihop det. Men varför gör vi så här?
Jag brukar tänka att det handlar om att vi vill må bra här och nu. När det blir en skillnad mellan det som är viktigt för oss och det vi gör, så vill vi snabbt minska den känslan. Och istället för att ta det svårare steget att faktiskt förändra vårt beteende, så väljer vi ofta den snabbare vägen, att förändra hur vi tänker kring det.
Vi säger till oss själva att “det där var inte så viktigt”, “jag hade inget val” eller “det där spelar ingen roll egentligen”. Eller så skjuter vi på det och tänker att vi tar tag i det sen. Och någonstans handlar det också om vana. Vi gör som vi brukar göra, även när vi vet bättre. Inte för att vi inte vill, utan för att förändring kräver både energi och mod. Så det är inte konstigt att vi hamnar där, det är bara mänskligt. Men det betyder inte heller att vi behöver stanna där.
Och det är här jag tycker att det här begreppet blir så viktigt. För kognitiv dissonans är inte bara något som skapar en jobbig känsla, det är också en signal. Den visar oss att det finns ett avstånd mellan det som är viktigt för oss och hur vi faktiskt lever just nu. Och istället för att snabbt försöka få bort den känslan, kan vi välja att göra något annat genom att kanske stanna upp, genom att bli nyfikna och fråga oss: Vad är det i den här situationen som inte stämmer med mina värderingar? Vad hade jag egentligen velat göra här? Och vad hindrade mig?
Det är där något börjar förändras. Inte för att vi plötsligt gör allting rätt, utan för att vi börjar se oss själva tydligare. Vi börjar förstå våra mönster och vi får en chans att justera, steg för steg, så att våra handlingar i större utsträckning speglar det som faktiskt är viktigt för oss.
Jag har själv varit där många gånger. I både små saker och större situationer där jag behövt vara ärlig mot mig själv på riktigt. Och varje gång jag har vågat se det, istället för att förklara bort det, så har det lett till mer klarhet och ett lugn som faktiskt håller i längden.
Så om jag ska sammanfatta det enkelt: Kognitiv dissonans handlar om det som händer när du inte riktigt lever som du lär. När dina värderingar och dina handlingar inte går ihop. Och istället för att se det som något negativt, kan du börja se det som en vägvisare.
Och jag vill lämna dig med en tanke: Finns det något i ditt liv just nu, stort eller litet, där dina handlingar inte riktigt speglar det som är viktigt för dig? Och om du är helt ärlig mot dig själv, vad skulle ett litet steg i rätt riktning kunna vara?
Ibland börjar förändring inte med stora beslut, utan med att vi vågar se det som faktiskt är ❤️.