Har du tänkt på hur ofta du förklarar dig, fast ingen har bett dig?
Du säger något och direkt kommer en förklaring efter. Du tar ett beslut och känner att du behöver motivera det. Som att det du säger inte riktigt räcker förrän någon annan förstår, eller ännu hellre godkänner.
Och det går snabbt, nästan automatiskt. Du ligger steget före, svarar på frågor som inte ens har ställts. Mjukar upp, förtydligar, lägger till och absolut inte för att du måste, utan för att det bara känns säkrare så.
Men om vi ska vara ärliga så handlar det väl sällan om tydlighet. Det handlar mer om att du inte riktigt litar på att det du säger är nog. Så du fyller ut för att undvika reaktioner, för att slippa bli ifrågasatt och för att ingen ska misstolka dig.
Och ändå vet du hur det fungerar. Du kan förklara dig hur mycket som helst och ändå bli missförstådd. Och vissa kommer ändå tycka något, oavsett hur tydlig du är.
Så varför fortsätter du?
Kanske för att du, någonstans, har lärt dig att det är ditt ansvar hur andra uppfattar dig. Att om du bara är tillräckligt tydlig, tillräckligt rimlig, tillräckligt genomtänkt ja då kommer allt landa rätt.
Men jag är ledsen att säga det här, för det min vän är bara en illusion. Du kan ju inte styra hur någon annan väljer att tolka dig. Du kan bara stå för det du faktiskt menar och där någonstans behöver du faktiskt börja släppa taget.
Det betyder inte att du ska sluta bry dig. Men det betyder att du kan sluta överförklara dig själv. Sluta forma dina beslut så att de blir lättare för andra att acceptera, istället för att bara låta dem vara sanna för dig.
För ibland räcker det att säga det som är, som till exempel Att du inte vill. Att du gör så här. Att det här funkar för dig. Utan att lägga till något mer.
Och här kommer det som faktiskt utmanar. Nästa gång du är på väg att förklara dig, stanna upp. Känn efter innan du säger den där extra meningen. Den där som du egentligen inte behöver, men som du säger för säkerhets skull.
Låt den vara osagd och se vad som händer.
Kanske blir det tyst en stund. Kanske känner du ett obehag, som om du borde säga mer och som om du lämnar något hängande.
Men gör inte det den här gången.
Stanna kvar.
För det är just där du märker hur mycket av ditt förklarande egentligen handlar om vana och inte av behov och hur snabbt du annars går in och justerar dig själv, innan någon annan ens hunnit reagera.
Testa igen och igen. Du kommer märka att världen inte rasar. Att de flesta inte ens reagerar så mycket som du trodde. Och de som gör det, de ger dig också ett svar du kanske behöver se. För när du slutar förklara dig hela tiden, slutar du också förhandla om dig själv. Du slutar be om tillåtelse att få vara tydlig i ditt eget liv.
Och kanske är det just där du inser att du aldrig var skyldig någon en förklaring från början ❤️.