Hur kan något så mysigt och positivt bli till något ångestfyllt som man bara vill få överstökat?

Med man menar jag mig själv och med något menar jag julen.

Jag har egentligen aldrig varit jätteförtjust i denna högtid vilket jag tror beror på att jag precis som många andra är skilsmässobarn där julen mestadels handlade om vilken förälder som är ensam och är mest synd om.

När jag senare fick barn så fick jag min chans att äntligen skapa en glädjande höjdpunkt och göra julen till en härlig högtid för barnen och oss som familj. När de var små var det så mysigt med nissen och tomten som kom. Barnen visade med sina nyfikna ögon hur spännande de tyckte att julen var och uppskattade allt man gjorde.

Men, med åren och i takt med att barnen blir äldre, då var inte tomten och nissen lika spännande och viktiga längre. Det som är viktigt nu är vad de får i julklapp. Så nu får denna högtid återigen en ångestfylld innebörd som ger mig personligen noll glädje. Varje år vid den här tiden lägger jag in min s.k. ”robotväxel” som går ut på att göra saker utan att tänka och helst inte känna efter. Det ska beställas, och det ska köpas, det köps och beställs men det räcker ju inte riktigt till, då ska det beställas och köpas ännu mer till den nivån att jag själv mår dåligt över hur mycket onödigt jag har handlat och hur dessa pengar hade kunnat användas till något bättre. Min egen ribba blir högre för varje år där jag själv inte blir nöjd. Jag lider av en kraftig prestationsångest där jag inbillar mig att barnen inte kommer att vara nöjda med sina julklappar. Faktum är att de förmodligen inte kommer att vara nöjda heller då de är barn och de lyckas alltid hitta något som de inte fick i stället för allt de har fått.

I år har jag lovat mig själv att jag ska lära barnen det viktigaste i livet, nämligen tacksamhet. Jag har ingen aning om hur man på ett pedagogiskt sätt lär ut detta till barn som man samtidigt väljer att skämma bort.

Jag har försökt att berätta om hur vi hade det när vi var små i hopp om att empatin och sympatin kanske hjälper.

Jag hade så gärna velat få tillbaka den här magiska känslan som barnen hade för ett par år sedan, då allt var mystiskt och spännande, och de inte riktigt visste vem tomten var.

Nu vet de att tomten är pappa eller morbror, de vet att det är mamma som köper de flesta julklapparna och de vet också att den 25:e är allt över.

Jag personligen längtar till jag får ta bort granen och slänga allt julklappspapper, jag vill aldrig gå i affärer igen och ser jag en bild på en tomte mår jag nästan dåligt. 

Till nästa år, kör vi samma race igen….

Jag ska ägna hela 2023 åt att bryta detta, det får bli mitt nyårslöfte…

Kategorier: Tankar

Leila Dadgar

♦️Beteendevetare ♦️Terapeut inriktning: ACT, CFT, EFT, KBT ♦️Utbildare & Kursskapare ♦️Författare ♦️Livscoach ♦️Mindfulnessinstruktör ♦️Personlig tränare