Kan man bli hel i det som för evigt kommer saknas?
Jag har suttit här många gånger de senaste veckorna. Fingrarna har vilat över tangenterna, ibland har jag börjat skriva några rader, bara för att radera dem lika snabbt. Det har känts för svårt, för stort, eller bara… fel.
Att förlora någon förändrar ens inre landskap. Det ritar om konturerna för vad som känns viktigt, vad som tar plats, och vad som får stå tillbaka. I mitt fall tystnade orden. Jag visste inte hur jag skulle skriva utan att allt genomsyrades av förlusten. Samtidigt ville jag inte pressa fram något – för ibland behöver man få vara tyst ett tag.
Det har nu gått en månad sedan min pappa gick bort. Sorgen är fortfarande färsk, men på ett vis känns det också som om jag burit den i evigheter. Det är som om tiden förvrängs i förlustens närvaro. Jag har känt mig både avskuren och rotlös – som om jag tappat en del av min berättarröst. Den röst jag brukade skriva med har inte känts som min längre. Och kanske är det inte meningen att den ska göra det. Kanske förändras den – som jag har förändrats.
Sorgen har ju ingen rak väg. Den följer inte någon logik, ingen tydlig tidslinje. Den rör sig som havet – ibland stilla, ibland stormigt, ibland drar den sig tillbaka för att sedan skölja in med full kraft igen. Jag försöker låta det vara så. Inte tvinga fram mening, inte forcera en riktning. Bara tillåta mig att vara i det som är.
Det har varit svårt att vara stark. Svårt att vara den som tröstar, svarar på frågor, finnas där – när jag själv känt mig liten, bräcklig, ibland helt tom. Att vara förälder i sorg är som att försöka bära både sitt eget hjärta och någon annans trygghet på samma gång. Och samtidigt har just den rollen, att få vara mamma, blivit ett ankare. Ett sätt att fortsätta. För de små ögonblicken – ett skratt, ett ”jag älskar dig”, ett litet knä att plåstra om – har blivit påminnelser om livet som fortfarande pågår.
Jag har också tänkt mycket på min yrkesroll som hjälpare. Det är ett märkligt läge att själv vara i sorg och samtidigt hålla andras. Men det har också gett mig något att luta mig mot – en känsla av mening, en väg att ta mig framåt. För det finns något läkande i att få fortsätta möta människor i deras sårbarhet, även när jag själv bär min.
Och jag vill passa på att tacka alla er – klienter, följare, medmänniskor – som visat så mycket förståelse och respekt. Att få känna att man får vara mänsklig, även i rollen som den som stöttar, är ovärderligt. Att hjälparen också får vara liten ibland. Det är något jag kommer bära med mig länge.
Jag skriver inte för att jag vet hur det ska gå till. Jag skriver för att jag vill försöka. Kanske kan man bli hel – i något nytt, även när något för alltid kommer saknas. Tack för att du är här. Tack för att jag får vara mänsklig, också i orden ❤️.