Jag skriver sällan om det allra mest personliga här. Syftet med bloggen har alltid varit att reflektera fritt – om tankar, känslor och situationer som vi alla möter någon gång i livet. Många gånger kommer inspirationen från mina klienter, från samtal där något landar i mig, gnistrar till, får mig att vilja skriva. Och genom skrivandet hoppas jag kunna väcka igenkänning, kanske trösta eller motivera – visa att vi aldrig riktigt är ensamma med det vi bär.
Men ibland rör sig livet så nära att det inte går att hålla det ifrån sig. Då behöver det få ta plats, just som det är.
Min pappa är i livets slutskede. Det är märkligt att skriva det. Han har inte varit helt frisk på länge, men inte heller dålig. Mer sådär svajig som många äldre blir – lite tröttare, lite långsammare, men ändå där. Närvarande. Levande. Det som till slut förde honom dit han är idag var en enkel och, i efterhand, onödig operation. Något som skulle hjälpa blev istället början på en nedåtgående spiral. Och det är svårt att ta in, även nu.
Min hjärna har förstått det här ett tag. Den har lagt pussel av symtom, sjukhusbesök och samtal med läkare. Den har analyserat, sorterat, försökt skapa mening. Men hjärtat… det stretar emot. Det håller kvar. Det vill inte lyssna. Det vill inte förstå.
Det är som att det finns två världar i mig just nu – den ena vet, den andra vägrar veta. Och kanske är det precis så sorg fungerar. Den släpper inte in allt på en gång. Den smyger in, droppvis. Och ibland är det inte bristen på förnuft som gör ont, utan kärlekens vägran att släppa taget.
Jag vet vad som är sant. Jag har hört det. Jag har sett det. Jag har tagit in det i lager. Men samtidigt märker jag hur jag – nästan omedvetet – skapar små undanflykter. Som om jag försöker övertyga mig själv om att vi ändå har mer tid, att det kanske inte är nu, att något ännu är möjligt. Det är som att jag håller ett barn inom mig om axlarna, säger med mjuk röst: ”Vi behöver inte titta på det där just nu.”
Det slår mig hur märkligt mänskligt det är – att vi kan veta något med hela vårt intellekt, och ändå inte vilja släppa in det i hjärtat. Som att vi bär två sanningar samtidigt: den vi förstår och den vi hoppas på. Och kanske är det så vi överlever – i mellanrummet mellan dem.
Jag har alltid tänkt att förnuft är en styrka. Och det är det, men det räcker inte alltid. Inte när något skaver så djupt att logiken inte längre kan bära. Då kliver något annat in. Kärlek. Rädsla. Sorg. Det där som får oss att famla, trots att vi ”vet bättre”.
Och jag tänker – vi som jobbar med andra människor, vi som sitter i rum där vi hjälper till att förstå, acceptera och förändra – vi står inte utanför det här. Vi är inte immuna mot livets smärta bara för att vi lärt oss att prata om den. Tvärtom. Vi är ibland ännu mer medvetna om hur ont det gör, och ändå lika oförberedda när det är vår tur.
Men jag har också börjat tänka att det kanske inte är något vi behöver motarbeta. Att hoppet inte alltid är förnekelse. Att det ibland bara är kärlek i rörelse. En sista tråd mellan oss och den vi håller på att förlora. Ett sätt att få vara kvar en liten stund till, innan vi måste släppa.
Så om du också står i något liknande – där du vet vad som händer, men ändå inte riktigt vill eller orkar förstå – då vill jag bara dela med mig av det jag själv försöker hålla fast vid just nu.
Att det är okej att känna allt på en gång. Att det inte finns något rätt sätt att gå igenom det här på. Jag pendlar varje dag – mellan hopp och förnuft, mellan att vilja vara stark och att bara vilja krypa upp i någons famn och slippa förstå. Ibland tror jag att jag har accepterat allt, bara för att i nästa stund tänka: nej, inte än.
Och jag försöker låta det få vara så. Tillåta hjärtat att bära sin egen sanning, även när huvudet redan vet. För det är så jag älskar min pappa just nu – i varje liten stund jag får ha kvar honom, i varje andetag jag får dela.
Kanske är det så vi klarar det allra svåraste. Inte genom att förstå allt, utan genom att vara kvar i det som är, så länge vi kan. Med varsamhet. Med kärlek. Med hela vårt mänskliga jag ❤️.