Igår när jag körde min vanliga söndagsstädning hittade jag en låda full av gamla laddare. Ni vet, den där lådan man har någonstans i hemmet där allt möjligt hamnar. Laddare, sladdar, adaptrar som man inte ens vet vad de tillhör längre. Jag började gå igenom dem och insåg ganska snabbt att flera av dem inte ens fungerade men där låg de ändå….
Jag stannade upp en stund och tänkte på varför jag har sparat på laddare som jag vet inte fungerar?
Varför ligger de kvar, år efter år, som små rester av något som en gång fyllde en funktion men inte längre gör det?
Och det var då jag märkte att det inte bara var en städning jag höll på med, det var en påminnelse.
För plötsligt slog det mig hur mycket de där laddarna liknar relationer.
Jag började titta runt hemma och såg att jag faktiskt har en laddare som fungerar precis som jag vill. Den är stabil, pålitlig och snabb. Den laddar varje gång, utan problem. Jag vet att jag kan lita på den och just därför är jag också så rädd om den. Jag vill nästan gömma undan den efter varje gång jag använt den, för jag vet att den betyder något. Den laddaren är trygghet, och den påminner mig om de människor i livet som verkligen ger energi. De som alltid finns där, som inte kräver något, som bara fungerar.
Sedan finns det den där andra sortens laddare, ni vet den som visar att den laddar, men batteriet står still. Det händer ingenting, fast symbolen säger något annat. Den ger en känsla av trygghet, “det händer ju något” men egentligen är det bara en illusion. Och ändå fortsätter jag använda den, kanske för att jag vill tro att den gör skillnad. Kanske för att det känns bättre än att erkänna att den inte längre fungerar.
Och så finns de där slitna laddarna som sitter här och var i hemmet. De som vi vrider, böjer, tejpar och hoppas på. Vi försöker gång på gång, i olika vinklar och med olika knep, i hopp om att de ska börja fungera igen och när de inte gör det, ja då lägger vi tillbaka dem i lådan i väntan på ett mirakel.
Och någonstans där, mitt bland sladdar och gamla kablar, insåg jag plötsligt hur mänskligt det är.
Hur vi gör precis likadant med människor.
Vi håller fast vid relationer som inte längre ger oss energi. Vi vrider och böjer oss själva, hoppas, försöker igen. Vi tänker att det kanske är bättre än ingenting, att det i alla fall laddar lite fast om vi vet att det inte gör det. Vi går med på att stå still, för att det känns tryggare än att släppa taget.
Men precis som med laddarna finns det också relationer som fungerar. De där som laddar oss, som fyller på med liv och närvaro, som får oss att känna oss mer levande efter varje möte. De relationerna ska vi vara rädda om, inte gömma undan eller ta för givet, för de är sällsynta.
Det blev så tydligt för mig hur vårt mänskliga resonemang fungerar. Hur vi samlar på saker och människor som en gång fungerade, men som vi egentligen vet att vi borde släppa. Vi är nostalgiska, hoppfulla, ibland lite rädda för tomheten som uppstår när vi faktiskt rensar ut. Men det är ju först när lådan töms som det finns plats för något nytt.
Så jag bestämde mig där och då, ja jag slängde de gamla laddarna. Och i samma stund kände jag att jag kanske, symboliskt, släppte taget om något mer. För ibland handlar det inte om att hitta nya laddare. Det handlar om att våga koppla ur de som inte längre fungerar. ❤️