Är alla relationer till för att räddas?

Vi alla minns säkert det rådet vi gav till den där kompisen angående den där tjejen eller killen som inte var bra för hen. ”Du mår mycket bättre utan honom”, den meningen har nog använts många gånger av mig. Men då var vi yngre och den dåliga relationen handlade oftast om en kärleksrelation som inte var på en ömsesidig plan. Kompisen gjorde slut och levde vidare.

Idag används inte rådet i förhållande till kärleksrelationer så ofta längre. Däremot är det en fråga som jag dagligen arbetar med, både på privat nivå och även med studenter och klienter. Idag handlar frågan mer om relationer i allmänhet, de som inte funkar men som man inte kan avsluta.

En parrelation går ju att avsluta, men en dålig relation till en familjemedlem, en vän, en kollega etc, dessa personer kan man ju inte göra slut med, eller?

Ju äldre jag blir desto mer inser jag vikten och innebörden av vad en bra relation är. Den relationen till vännen, kollegan, släktingen eller familjemedlemmen som bara fungerar och är icke-komplicerad och odramatisk. Respekten finns, ömsesidigheten finns, tryggheten finns, man ger och man tar. Man känner den andre såpass bra att man vet att även om personen säger eller gör något fel så är det inte med dålig avsikt. Man kan förlåta och man kan be om ursäkt, man kan skoja och man kan trösta. Viktigast av allt är att man har en fungerande kommunikation och att man litar på personens karaktär och vad personen går för. Den relationen som vi mår bra av och som jag hoppas att alla har till någon i sitt liv.

Men, sen kommer den relationen som saknar något eller några av ovanstående punkter. Den relationen som du kanske inte valt men fått (familj och släkt), eller den relationen som du en gång valt men som du inte längre vill/kan ha (vänner/kollegor/annat). Vad gör man med dessa då?

Du har försökt att få relationen att fungera, många gånger, men det går bara inte. Du vet inte längre om det är fel på dig, personen, eller kombinationen av er det är fel på, men det fungerar bara inte. Du mår dåligt när du träffar personen, blir tömd på energi eller känner dig otrygg i personens sällskap. Men, du kan inte ta dig ur relationen, för den finns bara där, vare sig du vill eller inte. Du kan ju inte göra slut med ett syskon, eller din barndomsvän, eller din kollega eller din kusin? Eller?

Under min personliga resa, har jag upptäckt att anledningen till att vissa relationer inte fungerar för mig är för att jag inte tycker om vissa personlighetsdrag, egenskaper och karaktärer. Det betyder inte att jag på något sätt är bättre eller sämre, vi är bara olika, med olika värderingar, olika sätt att vara, och främst olika definitioner av vad en relation är. Dessa relationer går tyvärr inte att reparera och jag har accepterat det. Det går inte att ha en genuin och autentisk relation till någon vars personlighet jag inte tycker om, så enkelt är det. Det har tagit mig cirka 42 år för att förstå detta. Stor lättnad då jag inte längre behöver söka vart felet ligger, men detta betyder heller inte att jag kan frigöra mig från personen eller relationen.

Så frågan kvarstår, är alla relationer till för att räddas?

Svaret är nej! Acceptans och balans är nyckelorden i detta sammanhang.

Acceptans är en oerhörd viktig del i våra liv. Det är först när vi accepterar saker som vi kan släppa taget och må bra. Om en relation inte fungerar, trots försök, acceptera det!

Om du inte kan frigöra dig från relationen, måste du hitta en balans. Denna balans handlar om att du skapar en viss behaglig distans till relationen såpass att den inte längre påverkar dig negativt samtidigt som du kan behålla din autenticitet (mer om detta kommer i senare inlägg).

Du kan, om du vill och om det behövs, avsluta relationen för dig själv, i ditt eget huvud, mentalt.

Kom ihåg: Acceptera läget, hitta balansen, skapa distansen.

Det funkar, det tar tid, men det funkar…