Jag hade en intressant diskussion med en väninna häromdagen om något som vi alla råkat ut för, nämligen det där leendet, ”hejet” eller reaktionen som vi aldrig fick från personen som i vanliga fall hälsar och är trevlig.
Ni vet, när man träffar på en person man känner som ena dagen är trevlig, och den andra dagen är det som att ni knappt känner varandra. Ni vet personen som man står och trevligt konverserar med ena dagen, för att nästa dag knappt få ett hej tillbaka. Kvar står du med ett frågetecken och tänker ”vad hände där”. Jag är säker på att vi alla har råkat ut för det där mötet och den ”där personen” där vi går vidare och analyserar, ”är det något jag har gjort, sagt eller har personen bara en dålig dag”?
Jag tillhör typen som alltid är trevlig mot andra, alltid. Oavsett hur jag mår och känner så är jag alltid glad och trevlig. Jag tillhör även typen som förväntar mig detta trevliga bemötande tillbaka, får jag det? Absolut inte. Jag kan nästan skratta åt mig själv ibland att jag efter 40+ år fortfarande inte har lärt mig att jag inte ska vara trevlig mot alla, och heller kan jag inte förvänta mig att alla ska vara trevliga mot mig. Blir jag påverkad av detta, absolut inte, men självklart kan jag irritera mig för stunden då jag känner att det är sunt förnuft (enligt mig) att vara trevlig mot andra.
Har jag rätt att kräva samma trevliga bemötande tillbaka, eller ska jag ändra på mig själv och sluta vara trevlig helt enkelt? Jag lever ju trots allt utifrån filosofin om att glädje och positivitet smittar av sig, lika mycket som stress och negativitet smittar av sig. Jag vet om att när jag kliver in i ett rum och är stressad, irriterad och även tjurig, då blir miljön, energin och stämningen mörk, tung och tråkig.
Så varför välja att förpesta andras tillvaro när jag kan göra tvärtom tänker jag?
Min diskussion med min väninna handlade om just detta, är det okej att vara otrevlig mot andra för att du har en dålig dag/vecka/månad/period? Hur är det andras problem/ansvar för att du har en dålig dag?
Eller tvärtom, är det andras ansvar att vara trevliga mot dig för att du själv är den irriterande trevliga typen?
Det här en diskussion som kanske låter lite komisk men som ändå speglar vårt sociala samspel, vår självbild och sätt att representera oss väldigt bra tycker jag.
Alla är vi olika och det ska vi naturligtvis få vara. För mig är det viktigt att andra minns mig som en glad och trevlig person. Jag menar inte att man ska vara oäkta eller heller låtsas, men jag ser ändå att vi alla har ett visst ansvar i vårt bemötande och i vårt samspel med andra, vad vi förmedlar och hur vi får andra att känna och må.
Min väninna tycker dock inte att man har någon skyldighet att vara andra till lags, är jag inte glad så är jag inte glad, punkt. Känner jag inte för att hälsa så gör jag inte det menar hon.
Vi är inte alls överens om det sociala ansvaret som vi bär hon och jag.
Vem som har rätt eller fel vet jag inte, men jag tycker att ämnet är rätt intressant att diskutera.