Visst kommer det dagar, tillfällen och stunder som man bara vill slänga ur sig något men får bita sig i tungan. Du sväljer det du vill säga och fortsätter samspelet på ett oönskat och oärligt sätt. Helst hade du velat vara superärlig och säga det du egentligen vill och tycker, om personen, situationen eller vad det nu rör sig om. Du vill inte kränka eller såra, eller i värsta fall skapa en diskussion eller en konflikt, så du väljer att inte säga något alls. Du tar med dig irritationen till någon annan i stället, du berättar om personen eller situationen för din partner eller vän och medan du berättar kommer du på olika meningar och agerande som du borde ha sagt och gjort i stället, vilket gör dig ännu mer irriterad, ja för det är ju alltid lättare att vara efterklok vet vi ju alla.
Men, tänk om det fanns drömscenario där du faktiskt fick möjlighet att vara så ärlig som du önskar, hade inte det varit fantastiskt? Du säger till när någon eller något sårar eller irriterar dig på direkten och förklarar varför. Du tackar artigt nej till inbjudningar du inte vill gå på. Du säger till kompisen som gärna vill ses ofta att du inte orkar får du vet att hen är en energitjuv och att du alltid är tömd på energi efteråt. Du svarar artigt när dina föräldrar ringer och säger att du inte orkar höra om vad pappa har ätit idag och vilka blommor mamma ska plantera för du har fullt upp med barn och hem just nu. Du säger till din partner att sluta gnälla om sin arbetsplats som hen gör dagligen och du ska minsann lyssna uppmärksammat på vartenda ord, men idag säger du ärligt: ”Nej, jag tänker inte lyssna, byt jobb eller byt samtalsämne”.
Visst låter det härligt! Att bara få säga det man känner och tänker.
Som sagt, detta var ju drömscenario.
Men, går det att vara ärlig utan att det blir drama av det undrar jag? Kan man säga vad man känner utan att någon ska tolka en som svag, lättkränkt, gnällig eller i värsta fall som otrevlig? Får vi lov att säga vad vi egentligen tycker och tänker om en person eller situation utan att felet ska hamna på oss? Ofta får vi höra om att det är bäst att vara ärlig, men klarar vi verkligen av denna ärlighet undrar jag?
Självklart beror allt detta på hur man förmedlar och kommunicerar fram det man vill, men är vår omgivning verkligen mottaglig för vår ärlighet oavsett hur vi framför vårt budskap?
Vi vill alla ha ärlighet, men kan vi hantera denna ärlighet undrar jag?
Reflektion: Får du utrymme att vara så pass ärlig som du vill och önskar bland dina, eller håller du oftast igen? Isf vad är orsaken till det?