När vi pratar om emotionell mognad menar vi oftast förmågan att förstå, hantera och ta ansvar för sina känslor på ett sätt som fungerar både för en själv och i relation till andra. Det handlar inte om att vara lugn hela tiden eller att aldrig bli sårad. Det handlar mer om hur vi tar hand om det som väcks i oss och hur vi låter det påverka våra handlingar.
Jag tänker att det som är utmärkande ofta syns i det lilla. En person med emotionell mognad kan bli arg, ledsen eller besviken, men stannar inte bara i reaktionen. Det finns en liten paus där. En förmåga att känna efter och sätta ord på det som händer, utan att direkt lägga över allt på någon annan. Man kan säga att det finns ett ansvarstagande i det, en vilja att förstå sin egen del.
Det märks också i hur man möter andra. Att kunna lyssna utan att gå i försvar direkt. Att inte behöva vinna varje diskussion. Att kunna säga förlåt utan att det känns som ett nederlag. Och kanske viktigast av allt, att kunna vara kvar i samtal även när det är obekvämt.
Samtidigt tror jag att många känner igen motsatsen. När känslor snabbt blir handling, utan eftertanke. När man stänger av, drar sig undan, blir hård eller skyller ifrån sig. Det betyder inte att man är en “omogen person”, men det kan vara tecken på att man inte riktigt lärt sig att vara med sina känslor ännu. Och det är mänskligt. De flesta av oss har sådana sidor, i olika situationer.
Hur når man då dit? Jag tror inte det finns en tydlig punkt där man “blir” emotionellt mogen. Det är mer en process som pågår i takt med livet. Men ofta börjar det med att man vågar stanna upp lite oftare. Att man efter en situation kan tänka, vad hände i mig där egentligen? Inte för att döma, utan för att förstå. Med tiden blir den där eftertanken något som också kan finnas i stunden och inte bara efteråt.
Det handlar också om att våga känna det som känns. Inte trycka bort och inte alltid distrahera sig. Att ge sina egna känslor lite mer utrymme, även när de är obekväma. Och att sakta börja uttrycka dem på ett sätt som inte skadar en själv eller andra.
Många undrar hur man vet om man själv har det. Jag tror att bara den frågan säger en del. För ofta finns det en medvetenhet där. En vilja att förstå sig själv, att utvecklas och att göra annorlunda när det behövs. Man kanske inte alltid lyckas, men man märker efteråt. Och man tar med sig det vidare.
När det gäller andra som man upplever saknar emotionell mognad kan det vara mer utmanande. För vi kan inte förändra någon annan på det sättet. Det enda vi egentligen kan göra är att vara tydliga med våra egna gränser. Att inte gå in i samma mönster, att inte försöka vinna eller övertyga. Ibland handlar det om att acceptera att den andra personen inte kan möta en där man själv är, åtminstone inte just nu. Det kan göra ont att inse det. Särskilt i nära relationer. Men det finns också något viktigt i att inte förminska sina egna behov för att få det att fungera.
För mig är emotionell mognad något levande. Det är inget man har eller inte har en gång för alla. Det rör sig, förändras och växer i takt med att vi vågar vara lite mer ärliga med oss själva. Lite mer öppna och lite mer ansvarstagande.
Och kanske är det just det som gör det så mänskligt. Att vi alla är på väg, på vårt eget sätt. Inte perfekta, bara lite mer medvetna ❤️.
