Hur mycket av vårt vuxenliv är kompensation för barndomen?
Det här är en fråga jag bär med mig ofta. Inte bara i mitt arbete med andra, utan också i mig själv. För även om många av oss förstått att barndomen påverkar oss, så tror jag att vi underskattar hur länge den påverkan faktiskt sitter i och hur mycket av våra vuxna liv som kan gå åt till att försöka fylla det som aldrig blev fyllt.
Det handlar inte alltid om stora trauman. Det kan vara så vardagligt som att man aldrig blev riktigt tröstad när man var ledsen. Att ingen såg en för den man var. Att man lärde sig att känslor inte hade plats, eller att man var mest älskad när man anpassade sig. Det där fastnar. Inte bara som minnen, utan som inlärda mönster i hur vi relaterar till andra, vad vi lägger vår energi på, hur vi tolkar avvisanden eller missförstånd, och vilka vi vänder oss till för tröst.
Och kanske är det här det mest smärtsamma: Att vi så ofta söker tröst på fel plats. Vi dras till människor som inte kan ge oss det vi längtar efter, inte för att vi inte vet bättre, utan för att det är så djupt inlärt. Vi upprepar, snarare än väljer. Och varje gång det inte blir som vi hoppats, förstärks känslan av att det vi behöver inte finns att få.
Så vad är det vi egentligen försöker kompensera för? När är det faktiskt möjligt att fylla i efterhand och när behöver vi i stället stanna upp och inse att det kanske är för sent?
Det är smärtsamt att erkänna att vissa behov inte längre går att få tillgodosedda. Men det är också där något verkligt kan börja. När vi slutar jaga det som aldrig blev, kan vi börja känna det som faktiskt är. Inte för att vi ger upp, utan för att vi tillåter oss att släppa taget om något vi inte längre behöver försöka lösa.
Det betyder inte att vi är dömda att leva kvar i våra sår. Men det kräver att vi börjar skilja på vad som är läkning och vad som bara är kompensation. På att bygga något nytt, i stället för att försöka återskapa något som aldrig kom.
För att få dig att förstå detta bättre, vill jag ställa några frågor, inte för att du ska hitta snabba svar, utan för att du kanske behöver stanna upp och lyssna inåt:
-
Vad i dig söker fortfarande något som aldrig kom?
-
Hur märks det i dina relationer, i vad du längtar efter, vad som gör dig besviken, vilka du dras till?
-
Letar du efter tröst eller bekräftelse från någon som egentligen inte har kapacitet att ge det?
-
Finns det något du fortfarande försöker få som du egentligen behöver sörja, snarare än jaga?
Det finns ingen enkel väg i det här, men det finns en annan väg än att fortsätta försöka fylla ett hål som uppstod för länge sen. Och det är där verklig förändring börjar, när vi slutar söka efter något vi inte längre behöver få utifrån, och i stället börjar ta hand om det som faktiskt är vårt att bära.
Att förstå sin historia förändrar inte det som hänt, men det kan förändra hur du lever med den idag. Och det i sig kan bli en sorts tröst, inte som en ersättning, men som något verkligt nytt ❤️.