Vi människor lever ofta som om vi hade all tid i världen. Som om relationerna runt oss alltid kommer att finnas där. Som om det alltid kommer en morgondag. Men sanningen är ju att varje relation, varje ögonblick, varje andetag är begränsat och det vet vi ju om, ändå behöver vi nästan alltid en påminnelse om det då och då. Och de påminnelserna kommer sällan mjukt. Ofta är det sjukdom, förlust eller en kris som tvingar oss att se klart. Och det är där och då vi oftast vaknar. Vi lovar oss själva att leva annorlunda. Att ta vara på tiden. Att säga det vi annars håller inne. Att visa mer kärlek, mer närvaro, mer mod, osv…
Men när vardagen sakta rullar igång igen händer något. Vi faller tillbaka i våra mönster. Vi blir bekväma, upptagna, trötta. Vi låter tiden passera och tänker: Det finns ju alltid en morgondag.
Och när nästa kris kommer står vi där igen, och igen…
Kanske är det mänskligt. Kanske kan vi inte leva varje dag som om den vore den sista. Det skulle ju bli alldeles för tungt, för intensivt. Men betyder det att vi aldrig blir klokare heller då? Jag vet inte.
För visst är det märkligt hur snabbt vi glömmer. Hur vi kan stå där med tårar i ögonen, fast beslutna om att aldrig mer ta någon eller något för givet, för att sedan några månader senare vara tillbaka i samma mönster som förr.
Är det glömska? Är det bekvämlighet? Eller är det bara så livet fungerar, att vi måste falla tillbaka för att orka leva?
Vi säger till oss själva att vi ska ta vara på tiden. Men vad betyder det egentligen? Och varför är det så ofta först när vi riskerar att förlora någon/något vi älskar som vi verkligen förstår vad som är viktigt?
Kanske är det så att efterklokheten är en del av oss. Att vi behöver den för att vakna. Men vad gör vi med den när den väl kommer? Stannar den kvar? Eller rinner den av oss tills nästa gång livet skakar om?
Är vi dömda att upprepa samma cirkel, att först inse, sedan glömma, för att inse igen? Eller finns det ändå något som långsamt förändras i oss, även när vi inte märker det?
Är vi bara efterkloka… och inget mer?
Och kommer vi någonsin att bli klokare? Jag vet faktiskt inte.
❤️