När ångesten blir vår kompass
Det finns ett mönster jag har börjat se allt tydligare. Det har smugit sig fram i terapirummet, i samtal med vänner, i spegeln – och kanske framför allt, i tystnaden mellan våra ord. Ett mönster som jag tror är vanligare än vi tror.
Jag tror att vi ibland rör oss mot det vi innerst inne vill slippa. Inte för att vi söker smärta, utan för att det är det vi känner igen. Det vi har lärt oss att förvänta oss.
Det kan ta sig uttryck som oro, ångest eller bara en vag känsla av att något inte stämmer – trots att allt på ytan verkar bra. Och när livet för en stund känns stilla och tryggt… då blir det nästan obekvämt. Rastlösheten kryper fram. Misstron. Kanske till och med impulsen att röra om. Skapa något. Känna något. Hellre det än att invänta det vi fruktar utan att veta när – eller om – det ska komma.
För när man vuxit upp med eller levt ett liv i oförutsägbarhet eller lärt sig att lugnet inte var att lita på, kan det kännas som att något är fel när det inte är något fel.
Jag tror att vi ibland undermedvetet återvänder till ångest för att den ger oss något: en känsla av kontroll. En förutsägbarhet i det oförutsägbara.
För många av oss är det här ingen ny känsla. Kanske har vi vuxit upp i ett hem där lugn aldrig var bestående. Kanske har vi levt ett liv fyllt av kontraster – där trygghet var något som togs ifrån oss lika snabbt som det kom. Kanske har vi aldrig riktigt fått lära oss hur det känns att vara i ro.
Och kroppen… den minns.
Inom traumateori talar man om hypervigilans – ett tillstånd där kroppen ständigt är på sin vakt. Det är som att systemet aldrig loggar ut. Vi scannar rummet, människorna, oss själva – för att upptäcka faran innan den slår till. Och ibland… när faran inte finns där… då skapar vi den. Inte av illvilja. Utan för att överlevnadsinstinkten tror att det är så vi skyddar oss.
Polyvagal teori beskriver hur vårt nervsystem växlar mellan olika lägen: närvaro och trygghet (ventral vagus), kamp eller flykt (sympatikus), eller nedstängning och kollaps (dorsal vagus). Om vi under lång tid har levt i stress, otrygghet eller trauma kan kroppen fastna i ett aktiverat tillstånd – där vi ständigt agerar som om något hotar, även när det inte längre gör det.
Och det här sätter sig inte bara i kroppen – utan i våra val. Våra relationer. Våra tankar om oss själva.
Jag har tänkt mycket på det här: ”Att skydda sig genom att lida”.
Det är som om smärtan blir ett skydd. Ångesten ett sätt att vara förberedd. Om jag ändå ska bli besviken – bättre att ta kommandot över den känslan nu, innan någon annan ger mig den.
Det liknar det psykodynamiska begreppet kontrollerad kollaps – att krascha på egna villkor, hellre än att bli överraskad. Det kanske inte är logiskt, men det är mänskligt. Och när vi ser det – verkligen ser det – då kan vi också börja möta det med något annat än skuld.
För det här handlar inte om att vi är svaga. Det handlar om att vi har varit smarta. Anpassningsbara. Överlevare.
Men du – och jag – vi är mer än så. Vi är värda mer än överlevnad. Vi är värda att få landa.
Det finns en väg ut ur det här mönstret. Men det är ingen ”quick fix”. Det börjar med medvetenhet. Med att våga stanna kvar i kroppen när den vill fly. Med att öva på att känna trygghet, även om det skaver. Att andas långsamt, att ta emot det som är mjukt, utan att rygga tillbaka.
Det handlar om att lära kroppen – inte bara huvudet – att lugn inte är farligt.
Att stillhet inte är ett förspel till kaos.
Att trygghet är något vi får ha kvar.
Så nästa gång du märker att du drar igång ett ”drama”, fast du egentligen längtar efter lugn – stanna upp. Fråga dig själv:
”Vad försöker jag skydda mig från just nu?”
Och kanske, bara kanske, kan du viska till dig själv:
”Jag är här. Och just nu är jag trygg.”
Det räcker så.
Där börjar något nytt ❤️.