Jag har tänkt mycket på självrespekt den senaste tiden. Inte som ett begrepp i en bok, utan som något jag ser varje vecka i terapirummet och ibland också i mig själv. Det är märkligt hur ett ord kan vara så självklart och samtidigt så svårt att verkligen förstå. För om någon skulle ställa frågan rakt ut, vad är självrespekt egentligen, så märker man snabbt att svaret inte är så enkelt som man först tror.
I samtal med människor kommer det ofta fram i det lilla. Någon berättar om en situation där de kände sig överkörda men valde att inte säga något. Någon annan beskriver hur de gång på gång anpassar sig för att undvika konflikt. Ofta följs det av en mening som nästan alltid låter likadan: ”Det är nog jag som är för känslig” eller ”Det är inte så farligt egentligen”. Det sägs med en slags självklarhet, som om den egna upplevelsen automatiskt är den som ska ifrågasättas och förminskas först.
Och där någonstans börjar jag tänka på självrespekt….
För mig handlar självrespekt inte om att vara hård eller att alltid sätta sig själv först. Det handlar inte om att bli mindre omtänksam eller sluta bry sig om andra. Självrespekt är något mycket mer stilla än så. Det är att ta sig själv på allvar. Att lita på att ens känslor och behov faktiskt betyder något. Att inte gång på gång köra över sig själv bara för att det blir enklare för omgivningen.
Det märks i hur du pratar med dig själv när du gör ett misstag. Blir du direkt dömande och hård, eller kan du vara lika förstående mot dig själv som du är mot andra? Det märks i hur du reagerar när något inte känns bra. Förklarar du bort det, eller vågar du stanna upp och lyssna? Det märks i vilka situationer du stannar kvar i, och vilka du faktiskt väljer att lämna.
Många tappar sin självrespekt utan att det är medvetet. Det är sällan ett stort fall, utan mer en långsam glidning. Man har kanske länge varit den som ställer upp, den som anpassar sig, den som håller ihop allt. Det är ofta egenskaper som uppskattas och belönas. Man blir omtyckt, pålitlig, lojal och stark. Och det är inget fel i det. Problemet uppstår när man fortsätter på samma sätt även när det börjar tära, när man märker att man allt oftare går emot sig själv men ändå fortsätter.
Att tappa självrespekt betyder inte att man saknar värde, det betyder bara att man under en period har levt på ett sätt som inte riktigt speglar det värdet.
Det fina är att det går att bygga upp igen. Men det börjar inte med att försöka känna sig mer värdefull. Det börjar med små, konkreta val. Att inte förminska sin egen upplevelse. Att våga säga att något inte känns rätt utan att genast backa. Att ge sina egna behov samma tyngd som man så självklart ger andras.
Det kan kännas ovant i början, särskilt om man är van vid att vara den som jämnar ut och anpassar sig. Man kan till och med känna sig självisk fast man egentligen bara är tydlig. Men varje gång du väljer att inte överge dig själv händer något fint, relationen till dig själv blir lite mer stabil och lite mer trygg.
I grunden är självrespekt inte komplicerat. Det är att leva på ett sätt som gör att du slipper känna att du sviker dig själv i det lilla. Att kunna stå för dina val och veta att du inte har krympt för att passa in.
Och om du känner att du har tappat den någonstans längs vägen, så är det inte ett misslyckande. Det är en möjlighet att börja om. Att långsamt, steg för steg, börja behandla dig själv som någon som faktiskt betyder något ❤️.