Jag har tänkt mycket på gränser den senaste tiden, eller kanske snarare på bristen på dem. För det är lätt att prata om gränssättning som om det vore något man bara kan bestämma sig för en måndag morgon, ungefär som att börja träna eller sluta äta socker. Men i verkligheten är det ofta mycket mer komplicerat än så. För ibland handlar det inte om att andra kliver över våra gränser, utan om att vi själva flyttar dem, suddar ut dem eller låtsas som att de inte finns.
Det är därför frågan blir så intressant: Är det du eller jag som egentligen sätter gränserna i mitt liv?
Många av oss har lärt oss att vara tillmötesgående, flexibla och snälla. Vi anpassar oss, ställer upp, löser, fixar och håller ihop. Och visst finns det något fint i det. Problemet uppstår när det sker på bekostnad av oss själva. När vi säger ja fast kroppen säger nej. När vi biter ihop lite till, fast vi redan är trötta. När vi tänker att det är enklare att inte ta upp det som skaver, för då slipper vi obehagliga samtal eller risken att göra någon besviken.
Samtidigt har jag mött människor som verkar fungera helt tvärtom. Som tar för sig som om det vore fritt fram. Som kliver rakt in, utan att tveka särskilt mycket över om de kanske är på mark som inte tillhör dem. Jag blir ofta förvånad av det. Ibland irriterad och om jag ska vara helt ärlig ibland också lite fascinerad. För de bara kör, med eller utan finkänslighet, med eller utan eftertanke så kör de bara.
Och då väcks den där frågan igen: Vad gör vi med dem? Är det deras ansvar att känna av var gränserna går, eller är det vårt ansvar att visa dem? Är det jag eller du som sätter mina gränser, eller ingår det i vår mänsklighet att testa oss fram tills någon faktiskt säger stopp? För kanske är det just så enkelt. Vissa människor testar, inte alltid med dåliga intentioner, utan för att de kan och för att ingen tidigare har markerat. Och om ingen sätter en gräns, varför skulle de stanna upp?
Gränslöshet kan nämligen se väldigt olika ut. Ibland är det den som tar för sig. Ibland är det den som aldrig säger ifrån och ofta möts de två. Den ena kliver fram, den andra kliver åt sidan, om och om igen och tills någon blir trött. Gränslöshet kan se ut som omtanke, men känns ofta som övergivenhet inuti. För när vi gång på gång går emot våra egna behov lär vi oss också, ofta helt omedvetet, att de inte är så viktiga. Och då är det inte konstigt om andra heller inte riktigt ser dem.
Gränssättning däremot har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Som om det vore hårt, egoistiskt eller konfliktfyllt. Men i min erfarenhet handlar det sällan om att stänga ute människor. Det handlar om att stå kvar hos sig själv. Att veta var jag börjar och var jag slutar. Vad som är mitt ansvar och vad som faktiskt inte är det. När vi börjar sätta gränser kan det kännas ovant, ibland obekvämt och ja, vissa runt omkring oss kan reagera. Inte för att gränsen är fel, utan för att de kanske var vana vid att du alltid ställde upp, alltid anpassade dig, alltid fanns där. Men över tid skapar tydlighet oftare mer trygghet än ständig tillgänglighet. Relationer blir rakare, mindre laddade och förhoppningsvis mer ärliga.
Det fina och lite jobbiga är att gränser inte är något andra ger oss. Det är inget vi kan vänta på att någon ska förstå, gissa eller respektera av sig själv. Gränser är något vi behöver ta ansvar för själva genom att känna in, säga ifrån och stå för. Inte perfekt och inte alltid snyggt men ändå tillräckligt tydligt för att vi inte ska försvinna på vägen. Ett bra ställe att börja på är att lyssna på kroppen. Den är ofta snabbare än tanken. Irritation, trötthet, motstånd eller känslan av att något bara är fel brukar vara signaler. Tecken på att en gräns är nådd, eller redan passerad. Därifrån handlar det inte om långa förklaringar eller försvarstal, utan om att våga vara ärlig, saklig och närvarande.
För gränssättning är inte ett avvisande av andra. Det är ett sätt att ta hand om sig själv. När du gör det blir du inte mindre generös, utan mer hållbar. Du blir inte kallare, utan bara tydligare.
Så nästa gång du känner dig tömd på energi, irriterad utan att riktigt veta varför, eller som att du tappat bort dig själv lite, stanna upp och fråga dig: Vem är det som sätter gränser här egentligen? Och vad händer om jag, just den här gången, väljer att göra det själv?
För ofta börjar förändringen där, inte med att någon annan ändrar sig, utan med att du slutar gå emot dig själv ❤️.