Det finns perioder i livet då man nästan inte känner igen sig själv. Man blir lättirriterad av småsaker, drar sig undan människor man egentligen tycker om eller känner sig helt avstängd trots att man vet att man borde känna något. Många beskriver det som att de “inte är sig själva”, men ofta handlar det inte om vem man är utan om hur mycket ens nervsystem har fått bära under för lång tid.
Inom psykologin finns ett begrepp som heter Window of tolerance, på svenska toleransfönstret. Det beskriver det område där vi människor oftast fungerar ganska bra känslomässigt. Där vi kan tänka klart, känna känslor utan att gå sönder av dem och vara närvarande både i oss själva och med andra människor. Vi är inte alltid lugna där inne, men vi har fortfarande kontakt med oss själva.
Problemet är att många av oss lever alldeles för långt ifrån det där fönstret under alldeles för lång tid.
När stress, oro, konflikter, ansvar eller gamla erfarenheter blir för mycket går kroppen in i överlevnad. Vissa hamnar i ständig beredskap. Tankarna rusar, kroppen är spänd och tålamodet försvinner. Andra stänger istället av. Man orkar inte känna, inte svara, inte ta in mer. Utifrån kan det se ut som att någon blivit kall, trött eller svår att nå. Men ofta handlar det egentligen om ett nervsystem som försöker skydda en människa som varit belastad för länge.
Och kanske är det just det som är så viktigt att förstå. Att vi inte alltid är “svåra”, “överkänsliga” eller “svaga” när vi reagerar starkt. Ibland är vi bara människor som levt för länge med för lite vila, för mycket ansvar eller för många känslor som aldrig riktigt fått landa.
Jag tror att många bär en tyst skam kring det här. Man jämför sig med andra som verkar orka mer. Man tänker att man borde vara tacksam, lugnare, mer stabil. Särskilt kvinnor är ofta vana vid att fortsätta fungera långt efter att kroppen börjat signalera att något inte står rätt till. Vi fortsätter svara, fixa, trösta, planera och bära. Och till slut reagerar kroppen på det enda sätt den kan.
Det som berör mig mest med begreppet toleransfönster är därför inte själva teorin. Utan vad den gör med vår syn på oss själva.
För om våra reaktioner faktiskt är kroppens sätt att försöka skydda oss, då kanske vi inte behöver möta oss själva med så mycket hårdhet hela tiden. Då kanske frågan inte alltid ska vara: “Vad är det för fel på mig?” utan snarare: “Vad har jag behövt bära alldeles för länge?”
Och där tror jag att något viktigt kan börja förändras.
För många människor försöker läka genom att pressa sig ännu mer. Vara duktigare, starkare, mer disciplinerade. Men nervsystemet läker sällan av press. Det läker genom trygghet, genom vila, genom människor där man inte behöver spänna sig, genom att få känna utan att bli dömd och genom små stunder där kroppen förstår att faran faktiskt inte är här längre.
Kanske är det också därför vissa människor känns som hemma för oss. Inte för att de löser våra problem, utan för att vårt nervsystem får vila i deras närvaro.
Och kanske behöver vi börja se på psykisk hälsa lite annorlunda. Inte bara som förmågan att prestera och fungera, utan som förmågan att känna sig trygg i sitt eget liv.
För innerst inne tror jag att väldigt många människor inte behöver bli någon annan. De behöver bara få hjälp att långsamt hitta tillbaka till sig själva.
❤️