Varför vi så gärna vill förändra andra, kan vi ens göra det?
Har du någonsin känt eller tänkt att om bara din partner kunde vara lite mer… ja, annorlunda, då skulle allting bli så mycket lättare? Eller kanske har du någon i din närhet – en vän, kollega eller familjemedlem – som verkligen skulle ”behöva” tänka lite mer som du gör? Det är som att vi ibland fastnar i en idé om att om bara de kunde ändra på sig, så skulle allt bli bättre. Jag är rätt säker på att vi alla tänkt eller känt så någon gång, om inte många gånger.
Men varför är det så? Vad är det i oss som gör att vi så ofta vill forma, fixa eller påverka andra? Vad händer när vi fastnar i de där försöken att ändra andra, och är det ens möjligt att faktiskt förändra någon?
Det här inlägget är ett försök att sätta fingret på varför vi så lätt dras till att försöka ändra på andra människor – och vad vi kan göra i stället för att släppa taget om det där kontrollbehovet. För kanske, bara kanske, är det så att svaret på våra problem ligger närmare än vi tror.
Varför vill vi ändra andra?
Det är inte lätt att erkänna, men ofta handlar viljan att förändra andra om något vi själva saknar eller är osäkra på. När någon i vår närhet beter sig på ett sätt som känns svårt att hantera – kanske genom att vara mer tillbakadragen än vi är vana vid, mer spontan, mer känslig eller helt enkelt annorlunda än vi själva – kan det väcka en obehagskänsla. Det kan kännas som en påminnelse om vår egen sårbarhet, eller ett hot mot vår syn på hur saker ”borde” vara. För om de gör på sitt sätt, betyder det att vårt sätt kanske inte är det enda rätta?
Så i stället för att försöka förstå varför vi känner som vi gör, försöker vi lösa obehaget genom att vilja förändra den andra personen. För visst skulle det vara lättare att själv känna sig trygg om ens partner alltid ville samma saker som vi, om vännen var lite mer ”driven,” eller kollegan inte tog allt så personligt? Men i slutändan är det här sättet att tänka en fälla som leder oss till en känsla av frustration och, ironiskt nog, mindre förståelse.
Vad leder det till?
Det här försöket att fixa andra får ofta motsatt effekt. När vi subtilt eller direkt kommunicerar till någon att vi vill att de ska ändra sig, känner de sig ofta avvisade eller till och med dömda. Även om vår avsikt är god och vi verkligen tror att deras liv skulle bli bättre, så kan vårt sätt uppfattas som att vi inte ser eller accepterar dem som de är.
Relationen kan bli ansträngd, och risken är att vi börjar fokusera mer på vad de gör ”fel” än på allt de faktiskt bidrar med. Och ju mer vi försöker påverka, desto mer maktlösa kan vi känna oss när vi märker att våra ord och försök inte når fram. Det är som att vi hamnar i ett mönster av att jaga något vi aldrig riktigt kan få – för vi kan faktiskt inte kontrollera en annan persons inre värld.
Går det ens att förändra andra?
Det är den eviga frågan. Och svaret? Nja, kanske inte på det sätt vi ofta tror. Sanningen är att all förändring måste komma inifrån. Vi kan vara ett stöd, en inspirationskälla, och visa att förändring är möjlig genom att leva på ett sätt som vi tror på. Men vi kan aldrig tvinga eller övertyga någon till att göra något de inte är redo för eller själva tror på.
Människor förändras när de själva ser en anledning till det – när deras egen inre motivation och vilja till utveckling vaknar. Så när vi försöker kontrollera eller styra någon annans beteende missar vi ofta det viktigaste: att människor gör sin resa i sin egen takt och enligt sina egna behov.
Vad kan vi göra i stället?
Så vad ska vi göra med den där starka känslan av att vilja förändra andra? Ett första steg kan vara att titta inåt och fråga oss själva: Vad är det i deras beteende som gör mig så frustrerad? Och vad i mig själv kan jag arbeta med för att hantera den här känslan?
Ofta handlar det om att vi själva känner oss osäkra eller rädda. Kanske känner vi oss hotade av deras annorlunda sätt att se på saker och ting, eller så projicerar vi våra egna osäkerheter på dem. Genom att bli mer medvetna om våra egna känslor och behov kan vi börja fokusera på att förändra det enda vi faktiskt har kontroll över – oss själva.
Att släppa taget om kontrollen är inte lätt, men det är en befrielse. När vi låter andra vara sig själva, med sina brister och allt, blir våra relationer ärligare och mer autentiska. Vi behöver inte vara överens om allt eller se världen på samma sätt för att ha djupa och meningsfulla relationer. Tvärtom kan vi ofta lära oss mycket av att omfamna skillnaderna.
Acceptans som nyckel
Att acceptera andra betyder inte att vi godkänner allt de gör eller att vi alltid måste gilla det. Det betyder att vi släpper taget om tanken att de måste ändra sig för att vi ska känna oss bra. Det är en form av frihet både för oss och för dem – en frihet att få vara sig själva.
Kanske är den största gåvan vi kan ge andra att verkligen se och acceptera dem precis som de är, i stället för att försöka göra om dem till någon vi tycker att de borde vara. Och kanske är det också den största gåvan vi kan ge oss själva, för när vi slutar försöka kontrollera andra frigör vi enorma mängder energi och kan i stället lägga den på att utvecklas och växa i vårt eget liv.
Så nästa gång du känner den där impulsen att vilja förändra någon, ta ett djupt andetag och fråga dig själv: Vad kan jag förändra i mig själv? Där, i den reflektionen, ligger en kraftfull möjlighet till äkta utveckling.
Kanske är det just i vår acceptans och vår vilja att förstå andra, snarare än att förändra dem, som vi skapar de djupaste och mest betydelsefulla relationerna – och samtidigt hittar en lite mer fridfull plats i oss själva.
❤️