Jag minns såväl när jag hörde talas om att vara någons ”person” första gången. Det var ett djupt avsnitt av ”Grey’s Anatomy” som gav många tårar.
Där och då förstod jag innebörden av att vara någons ”person” och att ha en egen ”person” i sitt liv. Ni vet, den första personen som man ringer till när man mår dåligt. Den personen som alltid är ärlig och talar om när håret sitter helt fel eller när man agerat fel i något sammanhang. Den personen som berättar vad man är duktig på men även vad man behöver förbättra. Den personen som man inte kan bli arg på för att man vet att allt som personen säger och gör är bara av ren och genuin kärlek till dig. Den personen som ger trygghet i ditt liv för att du vet att personen finns där och är ”din person” i vått och torrt.
Jag tänker ofta på hur viktigt det är att ha en ”person” i sitt liv, och hur viktigt det faktiskt är att kunna vara den ”personen” för någon annan. Även om man är självständig, stark och stolt så är vetskapen av att ha en ”person” om man nu skulle behöva den en tröst och trygghet.
Det bästa med att ha en ”person” är att den oftast vet hur stolt du är och dyker upp med sitt stöd utan att du har bett om det, för det är just det som definierar din ”person”, någon som mer eller mindre kan läsa dina tankar och känslor för att den känner dig och kan läsa av dig bättre än någon annan.
Så vem är din ”person” och vems ”person” är du?