Visste du att det finns en ny personlighetstyp, i alla fall enligt Rami Kaminski?
Den kallas för otrovert. Och nej, det är inte ett stavfel på introvert eller extrovert, även om det låter så. Det är tänkt att beskriva något helt annat.
En otrovert person beskrivs som någon som fungerar socialt, ofta ganska bra till och med. Du kan prata, du kan vara trevlig, du kan delta i sammanhang, kanske till och med uppfattas som öppen och social. Men samtidigt finns det en känsla där, som inte riktigt försvinner. En känsla av att stå lite bredvid. Som att du är med i rummet men inte helt i gruppen.
Det handlar alltså inte om att du inte klarar av människor. Det handlar inte om att du inte vill vara social. Och det handlar inte om att du saknar social kompetens. Tvärtom kan många som känner igen sig i det här vara just de som “får det att funka”. Men på insidan finns en distans, ett litet avstånd mellan dig och resten.
Till skillnad från introvert och extrovert som handlar mycket om var du hämtar din energi, så handlar det här mer om upplevelsen av tillhörighet. Du kan vara mitt i ett sammanhang och ändå känna dig som en observatör. Inte utstött eller ensam men ändå inte riktigt… självklar.
Så hur vet du om du är otrovert?
Om vi leker med tanken att det här faktiskt stämmer som fenomen, då finns det vissa saker som ofta återkommer. Inte som en checklista, utan mer som igenkänning. Du kan vara den som alltid klarar dig socialt, men sällan känner dig helt hemma. Du vet hur man för sig, vad man säger, hur man anpassar sig men det finns en känsla av att du spelar med snarare än bara är.
Du kanske märker att du ofta observerar samtidigt som du deltar. Att en del av dig är med i samtalet, medan en annan del står lite bredvid och iakttar både dig själv och andra. Inte för att du måste, utan för att det bara är så det fungerar.
Det kan också finnas en återkommande känsla av att något inte riktigt landar, även i bra sammanhang. Du kan gå därifrån och tänka att allt var trevligt, allt fungerade men ändå känna en slags tomhet eller distans som är svår att sätta ord på.
Du känner dig inte nödvändigtvis utanför, men heller inte helt självklar. Och just den där mellanpositionen kan vara svår att förklara för någon som inte upplevt den.
Relationer kan finnas, människor kan finnas, men känslan av att vara fullt ut i det tillsammans med andra kan vara svårare att nå. Som att det finns ett litet lager emellan, något som gör att du aldrig riktigt sjunker in hela vägen.
Och kanske det mest typiska, du har någon gång tänkt att du förstår hur socialt samspel fungerar, men att det ändå känns som att du inte riktigt är en del av det på samma sätt som andra verkar vara.
Samtidigt är det viktigt att säga att det här är ett nytt begrepp. Det är inte en etablerad personlighetstyp inom psykologin. Det finns ingen tydlig forskning som säger “detta är en egen kategori”. Och det är där man behöver ha lite distans ironiskt nog.
För om vi ska vara ärliga, så finns det något ganska mänskligt i det här. Känslan av att inte alltid passa in, att ibland stå lite vid sidan av, att kunna fungera socialt men ändå känna en inre distans är inget ovanligt. Frågan är kanske inte bara vad vi ska kalla det, utan hur vanligt det faktiskt är.
Men jag kan ändå förstå varför begreppet får fäste. För det sätter ord på något som många inte riktigt kunnat förklara tidigare. Och ibland räcker det ganska långt.
Så om du läser det här och tänker “det där är jag”… då kanske du är otrovert. Men det kanske också är viktigt att säga att du är inte ensam i den känslan. Den där upplevelsen av att ibland stå lite vid sidan av, att inte riktigt känna sig helt inne i sammanhanget den bär de flesta av oss någon gång. För vissa är den tillfällig, för andra mer återkommande och för några nästan alltid där.
Och kanske är det just det som är mest intressant, inte bara vad vi kallar det utan hur många av oss som faktiskt känner igen oss i det.
❤️.