Är du en person som faktiskt kan ta ansvar för dina handlingar även när det skaver i stoltheten, eller blir ditt första försvar att förklara, skydda dig själv och försöka fly från obehaget?
Ordet “accountable” på engelska har en tyngd som nästan går förlorad när man försöker översätta det till svenska, för det handlar om så mycket mer än att bara ta ansvar. Det handlar om att kunna stå för sina handlingar även när det känns obekvämt. Att våga erkänna när man gjort fel utan att direkt gå i försvar, skylla ifrån sig eller försöka rädda sitt ego. Det handlar om att förstå hur ens ord, beteenden och reaktioner påverkar andra människor och att vara mogen nog att inte fly från konsekvenserna av sitt eget beteende.
Det märks tydligt vilka människor som är vana vid att skydda sitt ego och vilka som faktiskt är trygga nog att möta sig själva ärligt, för det krävs mycket mer styrka att kunna säga “det där blev fel från min sida” än att hela tiden försöka förklara bort sitt beteende eller lägga ansvaret på omständigheter, stress eller någon annans sätt att reagera. Många människor vill bli förstådda, respekterade och älskade, men väldigt få är villiga att verkligen stanna kvar i obehaget som kommer när man behöver möta sin egen påverkan på andra människor.
Och kanske är det just där många relationer börjar gå sönder idag, inte på grund av själva misstagen utan för att det saknas ansvarstagande efteråt. För människor glömmer sällan själva misstaget lika mycket som känslan av att deras upplevelse aldrig blev mött på riktigt. När någon gång på gång undviker ansvar, vrider situationer, skyller ifrån sig eller får andra att känna sig överkänsliga för att slippa möta sitt eget beteende, då börjar tryggheten långsamt försvinna ur relationen.
Ju äldre jag blir desto tydligare ser jag hur ovanligt det har blivit med människor som kan säga “jag hade fel”, “jag sårade dig” eller “det där borde jag ha gjort annorlunda” utan att det följs av bortförklaringar, försvar eller ett behov av att ändå få sista ordet. Och egentligen är det där en av de finaste formerna av emotionell mognad, för ansvarstagande handlar inte om perfektion utan om självinsikt, respekt och förmågan att stanna kvar även när det känns obekvämt.
Hur vet man då om man själv är en accountable person? Jag tror att svaret ofta finns i hur man reagerar när någon blir ledsen, sårad eller besviken på en. Om det första som händer inom dig är att försvara dig, förklara bort dig själv eller hitta fel hos den andra personen, då finns det fortfarande något i dig som är räddare för skuld än villig att växa. Men om du kan stanna upp, lyssna och genuint fundera över din egen del utan att gå sönder av det, då finns där emotionell mognad.
Och människor som aldrig tar ansvar för sitt beteende lämnar ofta andra människor förvirrade, tömda och känslomässigt ensamma, eftersom man hela tiden försöker få dem att förstå något de själva inte vill se. Till slut måste man acceptera att man inte kan skapa självinsikt åt någon annan. Man kan kommunicera, förklara och ge chanser, men man kan inte bära ansvaret för någon som vägrar bära det själv.
För i slutändan känner människor skillnaden mellan någon som bara vill ha rätt och någon som faktiskt är mogen nog att ta ansvar för hur de får andra människor att känna.
Så frågan är, är du en accountable person?
❤️