Dagar vi minns och stunder vi vill glömma…
Vissa dagar graveras in i vårt inre som om de aldrig riktigt lämnar oss. Vi behöver inte ens blunda för att känna doften av den platsen, höra rösterna runt omkring oss eller minnas exakt hur hjärtat slog just då. Det kan vara dagen då vi blev förälskade. Dagen vi blev föräldrar. Dagen då vi vågade något vi aldrig trott var möjligt. Dagen då vi skrattade så magen värkte. Det är de dagarna vi ser tillbaka på med värme, de vi gärna berättar om, de som påminner oss om vad som gör livet vackert.
Men det finns också dagar vi helst vill sudda ut. De där vi önskar att vi kunde spola tillbaka tiden och göra om, säga något annat, välja en annan väg. Det kan vara en dag då vi förlorade någon vi älskade. En dag då någon sårade oss, eller vi sårade oss själva. Dagar då vi kände oss ensamma, missförstådda, maktlösa. De kan komma tillbaka till oss i små, oväntade ögonblick – i en låt på radion, en doft i luften, en plats vi passerar.
Vi tror ofta att vi måste välja vilka dagar vi bär med oss. Att vi borde hålla fast vid det ljusa och glömma det mörka. Att vi bara ska minnas det som gör oss glada och försöka sudda ut det som gör ont. Men fungerar det verkligen så?
Jag har själv försökt stänga dörren till vissa minnen. Tänkt att om jag bara låtsas att det aldrig hände, så försvinner det. Men det gör det inte. Det vi försöker glömma har en märklig förmåga att leta sig tillbaka. Det kan vara genom en känsla vi inte riktigt kan sätta ord på, genom en rädsla vi inte förstår var den kommer ifrån, genom en dröm mitt i natten som påminner oss om något vi trodde vi hade lämnat bakom oss.
Kanske handlar det inte om att glömma. Kanske handlar det om att förändra sättet vi ser på de dagarna. Att acceptera att de också är en del av vår historia, att de har format oss. Att vi överlevde dem.
De dagar vi minns med glädje påminner oss om vad som är viktigt. De dagar vi vill glömma har lärt oss något vi inte alltid förstod i stunden. Smärta är inte bara smärta – den är också en vägvisare. Den visar oss vad vi inte längre accepterar, vad vi behöver läka, vad vi vill ha mer av i livet.
Och kanske, om vi tillåter oss att se på våra svåra dagar med lite mer förståelse, kan vi också se något annat. Kanske kan vi se att vi faktiskt är starkare än vi trodde. Att vi klarade oss igenom sådant vi aldrig trodde vi skulle orka.
Livet är en blandning av allt. Ljusa dagar vi bär med stolthet och mörka dagar vi helst vill gömma undan. Men tillsammans skapar de den vi är. Och vi kan välja hur vi bär dem – som en börda eller som en del av vår resa.
Så istället för att försöka radera vissa dagar och hålla fast vid andra, kanske vi ska våga se dem alla som kapitel i vår berättelse. Kanske handlar det inte om att glömma, utan om att förstå. Att vissa dagar lär oss glädje, andra lär oss styrka. Vissa påminner oss om vad vi älskar, andra om vad vi aldrig mer vill acceptera.
Och när vi ser tillbaka på vårt liv, kanske vi inser att det inte är en fråga om att välja vad vi minns – utan om att välja vad vi gör med det vi varit med om. Att inte låta det definiera oss, men att låta det forma oss på ett sätt som gör oss mer levande, mer sanna mot oss själva.
För i slutändan handlar det inte om att ha ett perfekt liv fyllt av bara ljusa dagar. Det handlar om att leva ett äkta liv, där vi tar med oss både det vackra och det svåra – och låter det bli en del av den vi är ❤️.