När smärtan blir en tävling: Varför mäter vi vårt lidande?
Har du någon gång befunnit dig i ett samtal där någon öppnar upp om en svår period i sitt liv, och istället för att mötas av empati och lyssnande, tar någon annan snart över och säger:
”Det där låter jobbigt, men du skulle bara veta vad jag har varit med om…”
Eller kanske ännu mer provocerande:
”Om du hade upplevt det jag varit med om, ingen hade klarat det så bra som jag.”
Plötsligt förändras rummet. Det som började som en berättelse om motståndskraft och överlevnad förvandlas till en outtalad tävling i lidande. En mätning av vem som har burit den tyngsta bördan, vem som har kämpat hårdast, vem som har visat mest styrka.
Och jag kan inte låta bli att undra – varför gör vi så här?
Den osynliga tävlingen i lidande
Det är som om vi, utan att riktigt tänka på det, börjar väga våra trauman på en osynlig våg. Som om vi, genom att hävda att vårt lidande är större, djupare eller mer smärtsamt, samtidigt säger att vi är starkare än den vi just skulle bekräfta.
Men kan vi ens jämföra smärta? Är det verkligen relevant att sätta livets svårigheter i en rangordning?
Smärta är subjektiv. Det som bryter ner en människa kanske skulle vara en bagatell för någon annan – men betyder det att den förstnämndes upplevelse är mindre verklig? Självklart inte. Vi bär alla våra egna sår, våra egna kamper, och de ska inte behöva ställas mot varandra för att vara värda att räknas.
Och ändå, gång på gång, ser vi denna dynamik. En historia berättas – men istället för att ge den utrymme och respekt, triggas något inom oss.
Behovet av att bli sedd
Jag tror att det handlar om en djupt rotad längtan efter att få sin egen smärta validerad. När vi hör någon annan berätta om sina svårigheter väcks en impuls inom oss – en röst som säger ”Men jag då? Jag har också kämpat! Ser ni mig?”
Det är en mänsklig drivkraft. Vi vill bli förstådda, hörda, bekräftade. Vi vill att någon ska se vår kamp, vår styrka, vår resa. I en värld där styrka ofta mäts i hur mycket vi har överlevt, kan det kännas som om vår egen historia förlorar värde om vi inte får sätta den i relation till andras.
Men här är problemet:
När vi lyfter oss själva genom att väga ner någon annans berättelse, försvinner det genuina lyssnandet. Den vi skulle hylla, den vi skulle stötta, får plötsligt mindre utrymme – och istället hamnar vi i en slags kamp om vem som lidit mest.
Och det är en kamp ingen egentligen kan vinna.
Att lyssna utan att jämföra
Tänk om vi kunde bryta det här mönstret?
Tänk om vi kunde låta en människa få berätta sin historia – utan att känna ett behov av att kontra med vår egen?
Det betyder inte att våra erfarenheter är mindre viktiga. Det betyder bara att det finns en tid och en plats för allt. Ibland är vår uppgift inte att dela, inte att jämföra, inte att väga in oss själva – utan att bara lyssna. Att låta någon annan stå i ljuset, utan att känna att vi själva måste ta plats i det samtidigt.
Det handlar om att förstå att vi alla har vår egen resa, vår egen smärta, vår egen styrka – och att ingen av dem blir mindre värdefull bara för att någon annans historia får ta plats en stund.
Att genuint hylla någon annan kräver att vi kliver åt sidan en stund och låter deras resa få vara det den är – utan att blanda in oss själva. Det kräver en trygghet i oss själva där vi inte känner ett behov av att mäta vårt värde i förhållande till någon annans prövningar.
Lidande ska inte vara en tävling
Jag tror att den största styrkan ligger i att våga vara tyst ibland. Att våga lyssna, att våga låta någon annan få sin stund – utan att väga den mot vår egen.
För i slutändan handlar det inte om vem som har lidit mest.
Det handlar om att se varandra, att lyssna utan att döma, att förstå att all smärta är verklig för den som bär den.
Så nästa gång vi sitter i ett rum där någon delar sitt hjärta, kanske vi kan välja att bara vara där. Inte kontra, inte jämföra, inte väga.
Bara lyssna.
Och kanske, om vi börjar där, kan vi skapa en värld där sårbarhet får vara just sårbarhet – inte en tävling i vem som har överlevt mest ❤️.