Roller vi fått och roller vi valt

Livet kan kännas som en teater, där vi spelar alla våra roller. Vissa har vi själva valt, andra har vi fått tilldelade. En del av dem klär oss perfekt, som en skräddarsydd kavaj, medan andra känns som en tung, otymplig kappa vi aldrig riktigt bett om. Och ju längre vi bär dem, desto mer självklara blir de – både för oss själva och för vår omgivning.

Vi människor fungerar olika i våra roller. Några av oss hanterar livets alla kostymer med skicklighet, medan andra kämpar med att ens bära en enda. Ibland känns en roll så naturlig att vi glömmer att den ens är en roll – den blir bara en del av vår identitet. Vi är ”den pålitliga”, ”den roliga”, ”den starka”, ”den som alltid lyssnar”, ”den som löser allt.” Och när vi väl har satt oss i den ramen, blir det svårt att ta ett steg utanför.

Men vem bestämmer egentligen vad vi ska vara?

Roller vi själva valt vs. roller vi fått

En del roller tar vi på oss av fri vilja. Vi blir ledare, föräldrar, kreatörer, problemlösare – kanske för att vi brinner för det, kanske för att vi mår bra av att känna oss behövda. Dessa roller kan vara en källa till stolthet och mening. Men andra roller tilldelas oss av andra. Vi blir ”den ansvarsfulla” i familjen, ”den som alltid ställer upp” på jobbet, ”den som fixar allt” i vänkretsen – kanske inte för att vi själva vill, utan för att ingen annan kliver in.

Och det är just där det blir knepigt. När en roll blir en påtvingad vana snarare än ett aktivt val.

En del av oss har kanske vuxit upp i en miljö där vi lärt oss att ta ansvar tidigt, kanske för att det saknades en vuxen som tog det. Vi blev ”den duktiga”, ”den som reder ut saker”, ”den självständiga” – och visst, det har gjort oss starka, men också bundit oss vid en förväntan som inte alltid är vår egen. Kanske fortsätter vi att vara den som alltid fixar och löser allt, även när vi egentligen är utmattade.

Och vissa roller bär vi bara för att det blev så. För att vi en gång berättade ett roligt skämt och sedan blev ”den roliga”. För att vi en gång var duktiga på att lyssna och plötsligt blev ”den förstående”.

När roller blir bojor istället för möjligheter

Ju längre vi bär en roll, desto mer förväntas vi att fortsätta spela den. Omgivningen vänjer sig vid att vi är på ett visst sätt, och det kan till och med kännas som en lättnad för andra att vi fortsätter att fylla vår funktion. Att någon säger ”ingen gör det bättre än du” kan lika gärna vara en komplimang som en omedveten strategi för att slippa ta ansvar själva.

Men vad händer om vi tröttnar? Om vi inte längre vill vara den som alltid ställer upp, den som alltid lyssnar, den som alltid har svaren? Den som alltid berättar skämten?

Att ta av sig en roll kan kännas som att klä av sig naken. Även om den varit tung att bära har den ändå varit en trygghet. Vi vet vem vi är i den. Utan den – vem är vi då?

Det är därför vi ofta håller fast vid roller som inte längre tjänar oss. Inte för att vi vill, utan för att vi inte vet hur vi ska vara utan dem. Att förändras innebär att möta osäkerhet – både vår egen och andras.

Att våga kliva ur en roll

Det svåraste är inte alltid att byta roll – det är att stå ut med obehaget av att förändras i andras ögon. När vi försöker bryta oss loss kan vi mötas av ifrågasättanden:

”Vad har hänt med dig?”
”Du brukar ju alltid…?”

Det kan skapa skuld, som om vi sviker någon bara genom att välja oss själva. Men sanningen är att vi inte sviker någon genom att förändras – vi sviker oss själva om vi aldrig vågar.

Att kliva ur en gammal roll handlar inte om att förneka vem vi varit, utan om att ge oss själva möjligheten och utrymmet att vara mer. Kanske vill du fortsätta vara den omtänksamma, men inte längre på bekostnad av din egen energi. Kanske vill du fortfarande vara den ansvarstagande, men inte på bekostnad av din egen frihet.

Det handlar om att ta kontroll.