Skapar du ditt eget kaos?
Du vet den där känslan när allt snurrar, när livet går i ett, när inget riktigt hinner landa innan nästa grej drar igång. Kalendern är full, tankarna rusar, relationer skaver, hemmet känns som en plats för måsten snarare än vila. Det vi kallar för kaos.
Men vad händer om vi stannar upp och vänder blicken lite inåt?
Och vågar undra:
Hur mycket av det här kaoset skapar jag själv?
Det låter kanske provocerande. För det är lätt att peka utåt, på jobbet, på barnen, på partnern, på livet som aldrig stannar. Och visst, mycket ligger utanför vår kontroll. Men ibland… ibland är det faktiskt vi själva som drar igång cirkusen. Omedvetet kanske. Men ändå.
Det osynliga mönstret
Du kanske inte tänker på det som kaos. Det är ju bara… livet.
Men vad händer om vi ser lite närmare?
Kanske känner du igen dig i något av det här:
-
Du klämmer in ett möte till, fast du vet att du redan ligger efter.
-
Du planerar om kvällen för att hinna lite till, fast du egentligen längtar efter att bara få vara.
-
Du säger ja till något, samtidigt som hela kroppen säger nej.
-
Du väntar in i det sista med att ta tag i något, och hamnar i panik, igen.
-
Du hamnar i konflikter (stora som små), inte för att det du bråkar om är så viktigt, utan för att något inuti skaver och rörelsen känns lättare än stillheten.
-
Du reagerar starkt på småsaker, inte för att de förtjänar det, utan för att de ger utlopp för något du bär inom dig.
Och det märkliga är att det här inte alltid händer trots våra intentioner, utan ibland just för att det känns tryggt. Kaos är bekant. Kaos är ett sätt att känna att vi lever. Kaos är… en vana.
När det blir obekvämt att ha det lugnt
Det finns människor som blir rastlösa av att ligga på soffan, inte fysiskt rastlösa, utan känslomässigt. De kan känna skuld, otålighet, irritation. Som att de borde göra något mer, något bättre, något nytt.
För stillhet blottar något annat, kanske det vi inte vill känna. Ensamhet. Självtvivel. Osäkerhet. Eller bara tomhet….
Så vi fyller på…Vi planerar. Presterar. Analyserar. Skapar rörelse. Inte för att vi mår bra av det, utan för att det är vad vi är vana vid.
Och när vi vant oss vid att ha fullt upp, då börjar vi också återskapa det. Vi skapar kaos, för att det är där vi vet hur man navigerar.
Så hur vänder man på det här?
Det handlar inte om att sluta göra saker. Det handlar om att börja lyssna.
Inte bara på tankarna, utan på vad som pågår under ytan.
Här är några enkla steg:
Börja märka när du gör för mycket: Inte som kritik, utan som nyfikenhet. Vad driver dig just nu? Är det rädsla för att inte räcka till? Ett behov av att bli omtyckt? Eller en rastlöshet du inte riktigt kan sätta ord på?
Ge plats för pauser, även om de känns obekväma: Inte som ett krav på återhämtning, utan bara som ett andetag. Ett litet mellanrum. Där inget måste hända.
Öva på att inte fylla varje tomrum: Det är där du börjar höra vad du egentligen längtar efter.
Utforska vad du försöker undvika: Bakom många av våra mönster finns en rädsla. Rädsla för att känna sig ensam. Rädsla för att inte vara tillräcklig. Rädsla för att förlora kontrollen. Ju mer vi kan vara med de känslorna, desto mindre behöver vi jaga distraktion.
Du är inte kaoset!
Att inse att man själv ibland skapar sitt eget kaos, det är inget att skämmas för. Det är tvärtom ett tecken på att du börjar se klart. Att du vågar vara ärlig med dig själv. Att du är redo att leva lite mer i linje med det du egentligen vill.
För du är inte rollen som den ständigt stressade, hon som alltid fixar, han som aldrig säger nej. Du är något mycket djupare än så.
Och det börjar med att ställa frågan, inte som en anklagelse, utan som en varsam undran:
Skapar jag mitt eget kaos?
Och om svaret är ja, vad vill jag välja istället?
❤️