Du har säkert hört talas om emotionell intelligens och kanske tänkt att det låter viktigt, men samtidigt lite svårt att få grepp om. Man förstår ungefär att det handlar om känslor, empati och relationer, men om någon faktiskt bad dig förklara vad det betyder i praktiken så är det inte helt självklart var du skulle börja. Och det är egentligen inte så konstigt, för det här är inget vi lär oss som en teori utan något vi lever i hela tiden. Det märks i hur vi reagerar, hur vi tolkar situationer och hur vi är mot andra människor, ofta utan att vi ens hinner reflektera över det.
Om man ska göra det enkelt så handlar emotionell intelligens om hur bra vi är på att förstå det som händer inom oss och vad vi gör med det. För känslor finns där hela tiden och påverkar oss mer än vi kanske vill erkänna. De ligger ofta steget före våra tankar och hinner styra både våra ord och våra beslut innan vi riktigt har förstått varför. Det är därför det ibland kan kännas som att man inte riktigt hänger med sig själv. Man reagerar i stunden och först efteråt kommer förståelsen. Man inser att irritationen kanske inte handlade om det som hände utan om att man redan var trött eller stressad, eller att något annat låg och skavde i bakgrunden.
Det är just där emotionell intelligens börjar ta form, inte i att man alltid gör rätt från början utan i att man faktiskt börjar förstå sig själv bättre, även i efterhand. Med tiden händer något ganska avgörande. Det uppstår ett litet utrymme mellan det man känner och det man gör, och i det utrymmet finns en möjlighet att välja. Det betyder inte att man slutar reagera eller att allt plötsligt blir lugnt och balanserat. Men det betyder att man ibland hinner stanna upp och fundera på vad reaktionen egentligen handlar om. Är det verkligen ilska, eller finns det något annat under ytan som inte fått utrymme?
När man börjar förstå det hos sig själv blir det också lättare att förstå andra. Man märker att människor inte alltid reagerar utifrån det som syns på ytan och att det ofta finns något mer bakom. Det gör att man inte lika snabbt fastnar i irritation eller dömande, utan kan möta situationer lite mer nyanserat.
Det påverkar relationer mer än man tror, inte för att man gör allt rätt utan för att man inte reagerar lika automatiskt på allt som händer.
Samtidigt är det viktigt att säga att det här inte är något man uppnår och sedan är klar med. Hur vi reagerar påverkas hela tiden av hur vi mår, hur stressade vi är och vad vi har omkring oss. Vi kommer alla att säga saker vi ångrar, misstolka situationer och reagera snabbare än vi tänkt. Det betyder inte att vi saknar emotionell intelligens, utan att vi är mitt i processen att utveckla den. Det som gör skillnad är om vi kan stanna upp efteråt och förstå vad som hände, om vi kan vara ärliga mot oss själva utan att bli hårda och om vi kan ta med oss den förståelsen vidare. Det är där förändringen sker, inte i att alltid göra rätt från början.
Så hur vet man om man har det?
Inte genom att allt känns stabilt eller genom att man alltid reagerar “rätt”, utan genom att man börjar känna igen sig själv i sina mönster. Att man ibland kan se på en situation i efterhand och förstå varför man reagerade som man gjorde, istället för att bara fastna i känslan.
Att man då och då hinner stanna upp innan man agerar, även om det bara är en kort stund. Att man inte lika snabbt dömer andra utan kan se att det ofta finns något mer bakom.
Och kanske viktigast av allt att man börjar möta sig själv med lite mer förståelse när det inte blev som man tänkt.
Det är inte perfekt eller färdigt, men det gör att man hänger med sig själv lite mer.
Och det räcker faktiskt ganska långt ❤️.