Äkta människor, vilka är de och hur blir vi det själva?
Åh, det här är ett ämne jag älskar att gräva i – äkthet. Det låter ju så självklart: ”var dig själv”, ”var äkta”, ”sluta försöka vara någon du inte är”. Men ändå är det kanske en av de svåraste sakerna att leva fullt ut. För vad betyder det egentligen?
När vi pratar om någon som ”känns äkta”, så handlar det sällan om perfektion eller om att den personen alltid säger rätt saker. Snarare tvärtom. Det är ofta någon som vågar visa sina sprickor. Någon som inte verkar hålla uppe en fasad. Som säger ”jag vet inte” ibland, eller ”jag mår inte så bra idag”. Det är något med deras närvaro som gör att vi själva kan andas lite lättare. Vi känner att vi inte behöver låtsas med dem. De är inte på jakt efter att imponera, utan de bara är.
Men att vara äkta betyder inte att man alltid säger exakt vad man tänker eller visar allt för alla. Det handlar inte om att hälla ut hela sitt inre för vem som helst. Det handlar mer om att det som syns på ytan ligger nära det som pågår där inne. Att det finns en linje av ärlighet mellan ens uttryck och ens inre verklighet.
Jag tror också att vi ofta blandar ihop ”att vara sig själv” med att vara statisk. Som om det finns ett sant jag som vi bara ska hitta och sedan aldrig förändras. Men för mig är äkthet något som lever och rör sig. Det handlar om att våga vara närvarande i det som är just nu. Att säga ”idag känner jag mig liten”, och imorgon kanske starkare. Det är också att stå för när man har haft fel, att visa sig sårbar, att skratta högt, att sätta gränser även när det skaver.
Och om jag är äkta? Jag vet inte alltid. Jag tror att jag tränar på det. Varje gång jag vågar säga något svårt, varje gång jag släpper ett blogginlägg där jag tänker ”oj, det här känns läskigt att dela”, då är jag nog lite närmare det där äkta. Men jag märker också hur lätt det är att dras in i gamla mönster som att vilja bli omtyckt, beundrad, förstådd. Och ibland smyger sig fasaderna på nästan utan att jag märker det.
Så kanske handlar det inte om att bli äkta som om det vore något man en gång för alla lyckas med. Utan om att fortsätta närma sig sig själv, om och om igen. Att justera, känna in, våga visa. Att vara människa, helt enkelt med allt det innebär.
Och kanske är det just där i det ofärdiga, sårbara och levande som det verkligt äkta bor.