Att vara självständig, stark och stolt är något som de flesta av oss kanske är eller kanske strävar efter att bli. Att stå på egna ben och lösa livets upp och nedgångar, att finna inre styrka till att kunna hantera och bemöta svåra situationer och händelser och att vara stolt nog att bära huvudet högt i allt detta, det har varit min strävan i livet. Detta har varit min styrka men också en svaghet börjar jag inse. Styrkan ligger i att jag klarar det mesta själv, svagheten ligger i att ju mer jag utvecklar dessa egenskaper, desto ensammare gör jag mig själv. Känslan av att alltid behöva vara stark, att alltid vilja klara saker på egen hand och att alltid vara stolt och inte visa svaghet, gör mig mer omänsklig än mänsklig märker jag nu. Det är naturligtvis bra att ha dessa egenskaper, men med måtta. Att kunna hitta balansen till sin egen mänsklighet är svårt. Men att våga visa sig svag, har jag på senare år lärt mig kan vara en styrka.
Det är svårt att bryta gamla mönster och vanor. Ibland undrar jag om jag föddes med dessa egenskaper, eller om det är livet som har format fram dessa. Oavsett så behöver en balans hittas för att kunna uppnå en hållbarhet. En hållbarhet som bevarar min styrka men som även låter mig vara mänsklig. Ett första steg i processen är att erkänna för sig själv när något känns tungt och svårt. Jag har ju insett att jag även är för stolt gentemot mig själv. Andra steget är att våga erkänna utåt när det är jobbigt och svårt, här tar stoltheten verkligen stryk men vad gör det när man bara är människa. Kanske får du stöd av någon, kanske står du fortfarande ensam, men att våga bryta gamla vanor och våga ta sig utanför sin egen ”comfort zone” är så otroligt befriande och utvecklande. Jag fortsätter att utforska denna nya process där jag blir starkare i min egen svaghet….