Du har kanske hört uttrycken “fight or flight”, och ibland också “freeze”? Det är kroppens sätt att reagera när något känns hotfullt genom att kämpa, fly eller stänga av. Men det finns en fjärde reaktion som inte syns lika tydligt, just för att den ofta ser så fungerande ut. Den kallas för Fawn-responsen. Själva ordet fawn kommer från engelskan och betyder egentligen rådjurskalv. Det är ett djur som är mjukt, stillsamt och inte hotfullt. Och det är just den bilden man vill fånga med ordet.
Fawn-responsen handlar om att kroppen försöker skapa trygghet genom att anpassa sig till andra människor. Istället för att säga ifrån eller lämna, går man med. Man håller med, mjukar upp, försöker få situationen att kännas lugn. Det är ett begrepp som terapeuten Pete Walker använder för att beskriva det här mönstret, där anpassning blir ett sätt att undvika konflikt och behålla närhet. Och det sker ofta utan att man tänker på det.
För många känns det inte som en reaktion, utan mer som en del av ens personlighet. Att vara omtänksam, flexibel, lätt att ha att göra med. Men det finns en skillnad mellan att välja att vara det och att känna att man behöver vara det för att allt ska fungera.
Det som brukar känneteckna fawn-responsen är hur snabbt det går. Att man svarar innan man hunnit känna efter. Att man säger ja fast något i en tvekar. Att man märker av andras humör direkt och justerar sig efter det, nästan automatiskt.
Det kan också handla om att man undviker att säga saker som skulle kunna skapa obehag, även när de är viktiga. Eller att man ber om ursäkt för saker som egentligen inte är ens ansvar. Och någonstans i det kan de egna behoven börja bli otydliga. I stunden känns det ofta smidigt. Men efteråt kan det komma en trötthet, eller en känsla av att man inte riktigt var med som sig själv.
Det här handlar inte om att vara svag eller otydlig. Det är ett sätt som kroppen har lärt sig att skapa trygghet.
För många börjar det tidigt. I miljöer där det inte riktigt fanns utrymme att vara arg, besvärlig eller tydlig. Där relationer fungerade bättre när man anpassade sig än när man stod kvar i det man själv kände. Och kroppen tar med sig det mönstret, långt efter att situationen förändrats.
Så även i vuxna relationer kan små saker räcka. En förändring i tonläge, en känsla av att någon kanske blir besviken. Och direkt går man in i att jämna ut, anpassa, hålla det lugnt….
Det sker före tanken. Och det är därför det inte alltid hjälper att bara bestämma sig för att bli bättre på att säga nej. För i stunden är det något annat som styr.
Det som ofta blir en vändpunkt är inte att förändra allt, utan att börja se det. Att lägga märke till hur snabbt man anpassar sig. Att ibland stanna upp en liten stund innan man svarar och känna efter vad som faktiskt händer inuti. Inte för att alltid göra annorlunda, utan för att få vara med i det som annars bara sker.
För många blir det också viktigt att närma sig det som känns obekvämt, försiktigt. Inte som något farligt, utan som en signal. Något som visar var ens gränser går, när man annars har varit van att gå runt dem.
Det här handlar inte om att sluta vara omtänksam eller inkännande. Det är ofta fina och viktiga sidor. Men det handlar om att de inte ska behöva kosta dig själv. Att du också får finnas med, inte bara i efterhand utan även mitt i det som händer ❤️.