Livet händer ju oss alla, vi har våra bra dagar och självklart även de dåliga.
Det finns dagar då vi skrattar och känner glädje. Och det finns även dagar då vi gråter, känner nedstämdhet och behöver tröst.
Det är inte förrän vi står i behovet av att få tröst, eller att behöva ge tröst som vi får möjlighet att reflektera över hur vi vill bli tröstade, och även hur vi tröstar andra.
Dagen då vi står där behöver vi vara redo, oftast blir vi besvikna efteråt pga den trösten vi aldrig fick, eller frustrerade över den trösten vi aldrig gav.
Jag vet inte hur många gånger jag har hört frasen: ”Jag är så dålig på att rösta”, den här meningen ska på något sätt befria den som säger det från ansvaret att faktiskt finnas där kan jag tycka.
Det är ingen av oss som är experter på att trösta någon annan eftersom varje situation är unik och likaså varje person som upplever situationen.
Vi hanterar livet på olika sätt och har olika behov.
Det största misstaget man kan göra när man ska hjälpa någon annan, är att utgå från sig själv.
Många gånger tänker vi att det är så här man gör, men vi tänker sällan att det är det här just den personen vill och behöver.
Om det är någon vi har en relation till så bör vi veta vad den personen behöver just där och då för att finna en tröst. Men, vi är heller inga tankeläsare någon av oss. Det är därför också viktigt att kunna förmedla hur man vill bli tröstad just för att kunna få den responsen man behöver, och även för att bespara frustrationen och prestationsångesten som vår omgivning kan känna.
Vissa av oss vill ha sällskap, vissa vill prata, vissa vill inte vara ensamma. Medan andra, som jag, som föredrar min ensamhet och tystnad vill vara i fred.
Man kan visa sin omtanke, omsorg och kärlek även om man inte alltid sitter bredvid personen som behöver tröst.
Ordet tröst avser att ge styrka, hopp eller känslomässig lindring åt människor med existentiell smärta, sorg eller förlust (https://sv.wikipedia.org/wiki/Tröst).
Detta kan göras på olika sätt.
Jag minns för ett par år sedan då jag befann mig i en total nedstämdhet och som vanligt ville jag vara i fred.
Detta har jag tydligt förmedlat till min omgivning. Jag vet att om jag bara får vara i fred så får jag utrymme att sortera mina tankar och känslor, jag brukar säga att jag är bäst på att trösta mig själv.
Men i denna period med total isolering upptäckte jag en dag när jag öppnade min dörr att någon hade varit och lämnat en stor påse med godsaker, skvallertidning och annat som jag inte riktigt minns nu utanför.
Den glädjen och kärleken jag kände då glömmer jag aldrig.
Den personen känner mig bra, jag fick tröst utifrån mina behov och uppskattar den än idag.
Så frågan är nu, hur vill du bli tröstad av andra?
Och har du förmedlat detta så att ingen behöver läsa dina tankar när dagen väl kommer?