Vi kämpade så hårt. Vi gick upp tidigt, höll ihop när vi ville bryta ihop, bet ihop när vi ville skrika, log fast det gjorde ont. Vi presterade på jobbet, städade hemmet, tog hand om barnen, tränade kroppen, läste självhjälpsböcker, svarade artigt på sms och ställde upp för vänner. Vi var snälla, tillmötesgående, ansvarsfulla. Vi kryssade av livet som en att-göra-lista. Och ändå, när kvällen kom… inga applåder. Inget diplom.
Bara tystnad. Kanske en trött suck. En ensam känsla av att inte riktigt räcka till ändå.
Jag vet inte hur det blev så här. Kanske började det tidigt – när vi som barn fick höra ”vad duktig du är”, och lärde oss att vårt värde låg i det vi presterade. Kanske är det ett resultat av ett samhälle som ständigt mäter, jämför och utvärderar. Där framgång ofta handlar mer om tempo än innehåll. Mer om vad du gör än hur du mår.
Och vi fortsatte. Igen och igen. I tron om att om vi bara anstränger oss lite till, gör lite mer, så kommer den där känslan – känslan av att duga. Att få ett slags osynligt pris för att vi orkat.
Men ingen kom med ett diplom. Ingen stod och applåderade. Och där någonstans, mitt i livets snurr, började en annan insikt landa i mig. För livet – det har sin egen väg. Det lär oss genom sina skiftningar. Genom stillheten, förlusten, tröttheten, eller de där ögonblicken när något ställs på sin spets och vi tvingas tänka om.
För vad gör vi egentligen, om vi bara överlever våra dagar? Om vi springer igenom livet så upptagna av att orka, att vi glömmer att leva?
Det slog mig att vi alla, oavsett vilka vägar vi går, till slut hamnar på samma plats. Vi delar samma slutdestination. Döden jämnar ut allt – men den påminner oss också om det som verkligen betyder något medan vi fortfarande är här.
Och då blir det så tydligt: vad bär vi med oss, när allt det yttre skalas bort? Vad spelar roll när vi inte längre kan visa upp våra prestationer, våra fasader, vår duktighet?
Jag tror att det handlar om hur vi levt – med oss själva. Om vi tillät oss att vara mänskliga. Om vi vågade sakta ner, känna efter och möta oss själva med samma omsorg som vi ger andra.
Vi är så vana att pusha oss själva till gränsen. Men den verkliga styrkan, det modigaste vi kan göra, är att stanna upp och säga: Jag vill inte bara överleva – jag vill leva. Och jag vill leva på ett sätt som låter mig vara både stark och skör, både ambitiös och trött, både kärleksfull mot andra och snäll mot mig själv.
För att vara en god människa handlar inte bara om att göra rätt – det handlar också om att känna rätt. Att våga lyssna inåt. Att ge sig själv utrymme att vara hel, även i allt som är ofullständigt.
Så nej, i slutändan fick vi inget diplom. Ingen fanfar. Inga blommor för alla gånger vi höll ihop när vi egentligen borde ha brutit ihop.
Men vi kan ge oss själva något ännu större: inre frid.
Den stilla, tysta tryggheten i att veta att vi gjorde vårt bästa. Att vi levde så äkta vi kunde. Att vi slutade jaga efter applåder – och istället började möta oss själva med vänlighet.
Det är där livet börjar. Inte när vi har allt under kontroll, utan när vi ger oss själva tillåtelse att vara hela – just som vi är.
Och det är där, i det mjuka, mänskliga och ibland kaotiska, som vi faktiskt lever – inte bara existerar eller överlever. ❤️