Det är lätt att ha åsikter när man står på land. När man tittar ut över havet och ser någon annan kämpa med årorna. Man kanske skakar på huvudet, tänker att de borde ro åt ett annat håll, att de borde ha sett stormen komma. Att man själv aldrig skulle ha hamnat där.
Men det är inte förrän det är din båt som gungar som du vet hur vågorna faktiskt känns.
Det är inte förrän du själv sitter där, med salta stänk i ansiktet och ett hjärta som slår av rädsla, förtvivlan eller trötthet, som du förstår hur svårt det är att hålla kursen. Hur svårt det är att ens se horisonten när dimman ligger tät och allt känns osäkert.
Vi människor dömer så lätt. Det går fort att titta på någon annans situation och tänka att vi hade gjort det bättre. Att vi vet hur man borde hantera ett jobbigt förhållande, en livskris, ett dåligt beslut. Som om livet vore en ekvation med ett rätt svar.
Men livet är inte logiskt. Det är rörigt, komplext, känslomässigt, ibland helt obegripligt. Det är fyllt av nyanser vi inte ser när vi betraktar någon annan utifrån. Det vi får syn på är bara ett fragment – en ögonblicksbild ur en hel berättelse vi inte känner till.
Att säga ”Jag hade aldrig gjort så” är att glömma att vi aldrig vet vilka val vi hade gjort om vi hade burit exakt samma sår, samma historia, samma kamp. Det är att tro att vår egen synvinkel är den enda som finns. Men att ha perspektiv är att förstå att det finns fler verkligheter än vår egen.
Och det där har jag själv fått känna på. Jag har varit i situationer där jag kanske tidigare hade dömt andra. Jag har stått där med skammen som sällskap, försökt förklara mig inför människor som redan bestämt sig. Jag har burit beslut jag inte varit stolt över, men som var det enda jag orkade välja just då. Och jag har lärt mig något: ingen vet hur det är, förrän de själva sitter där.
Därför försöker jag i dag vara varsam med andras liv. Vara nyfiken hellre än säker. Hålla igen på mina råd, öppna upp för förståelse. För vi vet aldrig vad som pågår bakom någon annans leende. Vi vet inte vad folk kämpar med innan de ens öppnat munnen.
Vi behöver mer empati. Mer lyhördhet. Färre pekpinnar och fler blickar som säger: ”Jag ser dig.” För livet händer oss alla – förr eller senare. Ibland är vi starka, ibland famlar vi. Ibland gör vi rätt, ibland gör vi fel. Men vi gör så gott vi kan med det vi har.
Så nästa gång du märker att du håller på att döma – stanna upp. Påminn dig själv om att det inte är du som sitter i den där båten. Och fråga dig: Vad skulle jag själv behöva höra om jag var där?
För vi vet inte hur vågorna känns förrän de slår mot våra egna väggar. Det är först då vi inser att det aldrig handlade om att vara stark – utan om att vara människa.
Och just därför behöver vi möta varandra med ödmjukhet. Inte för att vi alltid förstår, men för att vi alla en dag kommer att behöva bli förstådda ❤️.