Det är märkligt hur ofta vi lägger vårt liv i någon annans händer. Hur vi väntar på att någon annan ska förändras, förstå, ta ansvar, ge oss det vi längtar efter. Som om det är någon annans jobb att rädda oss från våra liv.
I samtal med människor – i terapirummet, i vardagen – återkommer samma mönster: berättelser där det egna lidandet hålls i andras händer. Där missnöjet, smärtan, ilskan riktas utåt. Och där rörelsen står still, eftersom den man väntar på inte kommer.
Men den viktigaste vändpunkten i en människas liv är ofta denna: Att förstå att ingen annan kommer. Och att det inte är hopplöst – det är början.
Vi ger bort nyckeln till vårt liv
Många går omkring med känslan att livet inte riktigt blivit som det borde. Att något gick snett. Och det är inte ovanligt att vi riktar blicken utåt: föräldrarna som svek, partnern som inte ser, chefen som aldrig lyssnar. Vi börjar forma en berättelse där andra är ansvariga – inte bara för våra sår, utan för vår fortsatta ofrihet.
Och visst, mycket börjar i relation till andra. Vi formas i mötet med dem. Men någonstans på vägen måste vi bestämma oss för att sluta skriva vår berättelse som om vi är biroller i någon annans manus.
För när vi gör det – när vi väntar på att någon annan ska komma in och fixa, förstå, be om ursäkt, lyfta oss – då ger vi bort nyckeln till vårt eget liv.
Varför gör vi det?
För att det är lättare. Enkelt att tänka att det är andras förändring som ska lösa vår situation. Det är smärtsamt att inse att vi själva är ansvariga för valen vi gör idag – oavsett vad som format oss igår.
Att ta ansvar är att erkänna sin egen del. Och det kräver mod att se att även i smärtan i vår historia, har vi nu ett val: att börja bära oss själva.
Att bära sig själv är inte att förneka sina sår
Det är att förstå att även om andra orsakat smärta – så är det du som avgör vad som ska hända härifrån. Att ta ansvar för sitt liv betyder inte att man skuldbelägger sig själv. Det betyder att man slutar vänta. Slutar skjuta upp. Slutar leva som om allt hänger på någon annans vilja.
Det är att återta makten över sitt eget liv, utan att blunda för vad man varit med om – men heller inte stanna där.
Det handlar inte om skuld – det handlar om kraft
Det är skillnad på att bära skuld och att ta ansvar. Att ta ansvar är inte att säga ”allt är mitt fel” – det är att säga ”jag väljer nu vad jag gör med det som är.”
Den som bär sig själv behöver inte vara perfekt. Men hon är närvarande. Hon slutar vänta. Hon börjar gå. Steg för steg, i sitt eget tempo – men i sin egen riktning.
Och kanske är det just där den verkliga räddningen finns.
Inte i att någon annan kliver in och tar dig ur det.
Utan i att du äntligen kliver fram – och tar dig själv på allvar ❤️.