Projektiv identifikation är ett psykologiskt begrepp som jag ofta återkommer till både i mitt arbete med människor och i samtal om relationer i stort. Det låter kanske teoretiskt, men det beskriver något som många faktiskt upplever i sin vardag, utan att riktigt veta vad det är de känner.
Begreppet kommer från psykoanalytikern Melanie Klein, som arbetade med barns inre världar i början av 1900-talet. Hon beskrev hur små barn, som ännu inte kan förstå eller reglera sina känslor, ibland ”lägger över” de svåraste känslotillstånden som rädsla, vrede eller avsky i sin anknytningsperson (oftast mamman). Det blir ett sätt att försöka bli av med något som känns för överväldigande att bära på egen hand.
Senare har andra psykologer, bland annat Wilfred Bion, utvecklat begreppet vidare. I dag används det både inom terapi och vardagspsykologi för att förstå hur vi ofta omedvetet påverkar varandra känslomässigt i nära relationer.
Så vad är då projektiv identifikation?
Kort sagt: Det är när en person, omedvetet, överför känslor eller inre tillstånd på någon annan och den andra faktiskt börjar känna eller agera utifrån det som projicerats. Det handlar inte bara om att ”tillskriva” någon en känsla, utan om att få den andra att faktiskt bära och leva ut det som jag själv inte orkar känna.
Och nej det här är inte manipulation och heller inget man gör med flit. Det är snarare ett skydd, ett psykologiskt försvar, som ofta skapats tidigt i livet särskilt om vissa känslor varit förbjudna, hotande eller för stora att hålla själv.
Vad är då skillnaden mellan projektion och projektiv identifikation?
Det är lätt att blanda ihop dessa två men skillnaden är:
-
Projektion: Jag lägger (oftast omedvetet) över något på dig, men det påverkar inte nödvändigtvis hur du känner eller beter dig.
“Jag är inte arg – det är du som är aggressiv.” -
Projektiv identifikation: Jag lägger över något på dig och du tar emot det. Du börjar kanske känna dig arg, otillräcklig eller osäker utan att egentligen förstå varför.
Det som gör projektiv identifikation så kraftfull och kanske ibland farlig är att det inte bara sker i fantasin utan det påverkar samspelet och dynamiken. Den andre dras in och börjar agera utifrån det som projicerats helt enkelt.
Hur kan det se ut i praktiken?
Tänk dig en person som har svårt att känna eller visa ilska. I mötet med dig kanske hen uttrycker sig på ett sätt som är nedlåtande, aggressivt (oftast passivt aggressivt) förminskande eller kontrollerande utan att det sägs rakt ut. Du som möter den här personen kan plötsligt känna dig irriterad, frustrerad eller till och med arg, trots att det ”inte hänt något”.
När du sen reagerar, blir du kanske den som får bära etiketten ”arg” eller ”överdriven”, medan den andra känner sig balanserad och lugn. Så har ilskan bytt plats och plötsligt blev du dess bärare.
Varför lyfter jag det här?
För att det här händer hela tiden. I nära relationer, i arbetsgrupper, i föräldraskap, i terapirum. Det påverkar hur vi uppfattar oss själva och varandra och det kan skapa förvirring, skuld, konflikt eller otydliga gränser om vi inte ser vad som faktiskt pågår.
Jag tar ofta upp det här med klienter som beskriver känslor av att ”bli någon de inte känner igen sig i” i kontakt med vissa personer. Eller när man upplever starka känslor som inte riktigt går att koppla till något konkret. Då kan projektiv identifikation vara en del av förklaringen.
Vanliga känslor som projiceras på andra:
-
Skam
-
Skuld
-
Ilska
-
Sårbarhet
-
Hjälplöshet
-
Avund
-
Kontrollbehov
-
Beroende
Det här är ofta känslor som vi tidigt lärt oss att trycka undan för att de varit förbjudna eller ohanterliga i vårt sammanhang. Då kan vi, omedvetet, försöka bli av med dem genom att någon annan får känna dem åt oss.
Så hur kan vi då förhålla oss till detta i praktiken?
Att känna igen att projektiv identifikation existerar är första steget. Först då kan vi börja förstå varför vissa möten gör oss förvirrade, utmattade eller fyllda av känslor som inte känns som våra.
Att förstå vad projektiv identifikation är, hjälper oss att inte fastna i känslor som egentligen inte hör till oss. Här är några konkreta sätt att börja förhålla sig till det:
1. Lägg märke till hur du påverkas i möten med andra.
Om du plötsligt känner dig ovanligt liten, irriterad, otillräcklig eller ansvarstyngd utan att det finns en tydlig anledning behöver du stanna upp och fråga dig:
“Är det här verkligen min känsla? Eller har jag tagit emot något som tillhör den andra?”
2. Öva på att inte agera direkt på impulsen.
Känner du ett starkt behov av att trösta, lösa, be om ursäkt eller förklara dig? Då kan det vara ett tecken på att du är på väg att ta ansvar för något som inte är ditt. Testa att bara vara kvar i känslan en stund utan att reagera direkt.
3. Stärk din inre kompass.
Ju bättre kontakt du har med dina egna känslor och gränser, desto lättare blir det att stå kvar i dig själv även när någon annans känslor försöker landa i ditt knä. Det kräver medvetenhet och närvaro, men det är något som går att träna upp med tiden.
Projektiv identifikation är ett komplext men användbart begrepp som hjälper oss förstå en djupare nivå av mänsklig kontakt. Det förklarar varför vi ibland känner känslor som inte verkar komma från oss själva och varför vissa relationer drar igång reaktioner vi inte riktigt förstår. När vi ser det här mönstret i oss själva eller i relation till andra får vi också möjlighet att ta tillbaka det som är vårt, och lämna det som inte är det.
Det är inte lätt och kräver både medvetenhet och träning men det är en viktig pusselbit i att skapa mer äkta, tydliga och hållbara relationer. Och ibland är det faktiskt så enkelt som att stanna upp och fråga sig själv:
”Är det här mitt?”
❤️