Vad är ditt och vad är andras?
Det här är en fråga som återkommer ofta, både i mina samtal med klienter och i mitt eget inre liv. För hur lätt är det inte att ta på sig andras känslor, bördor och smärta som om det vore vårt eget?
Jag har själv gått vilse i det där flera gånger genom livet. Kanske du också känner igen dig? Den där känslan av att bära runt på något tungt, men när man väl stannar upp och känner efter… så inser man att det inte ens är ens eget.
Att känna empati och sympati är något vackert. Det är en av våra finaste mänskliga egenskaper. Men det finns en gräns, en gräns vi ibland behöver påminna oss själva om att sätta. För när vi börjar bära andras smärta som om den vore vår egen, utan att ha verktyg eller balans, kan vi långsamt tappa bort oss själva. Och det är inte bara tungt, det är också orättvist mot oss själva.
För det som händer är att vi börjar leva våra liv utifrån någon annans känslor och kamp. Vi skjuter våra egna behov åt sidan. Vi stannar kvar i situationer som egentligen inte gynnar oss. Vi låter bli att ta steg vi vet att vi behöver, för att inte såra, för att inte lämna någon bakom oss, för att inte riskera att någon annan ska känna sig dålig.
Men priset blir högt. Vi sätter vår egen glädje, utveckling och lycka på paus. Och ironiskt nog hjälper vi inte ens den andre, för när vi tar över deras börda, tar vi också ifrån dem möjligheten att växa genom sina egna erfarenheter.
Jag brukar ofta guida mig själv och mina klienter i en enkel men kraftfull övning: Att sortera, att ta fram ett papper, rita två kolumner, eller om du föredrar göra det i tanken, och fråga dig själv:
Vad är mitt?
Vad är någon annans?
Det kan kännas simpelt, men är ofta otroligt befriande. När vi tydliggör vad som faktiskt är vårt, kan vi börja agera. Vi kan utforska lösningar, ta steg, växa. Och när vi ser vad som tillhör någon annan, kan vi träna oss i att skapa det där lilla men avgörande avståndet. Inte för att vi slutar bry oss, utan för att vi vill orka finnas kvar, på ett hållbart sätt.
För det är en sak att känna med någon, men en helt annan att låta deras liv och kamp styra vårt mående.
Du har rätt att må bra även när någon du älskar går igenom något svårt. Du har rätt att ta steg framåt i ditt liv, även om någon annan står still. Och du har rätt att sätta gränser och det betyder inte att du slutar bry dig, det betyder att du respekterar både dig själv och den andre.
Så idag vill jag skicka med dig en fråga att bära genom dagen:
Vad är ditt, och vad är någon annans?
Och hur skulle ditt liv förändras om du slutade bära det som inte är ditt?
❤️