Ibland slår det mig – den där obehagliga insikten om att jag, trots allt arbete med mindfulness, trots dagliga övningar i tacksamhet, ändå ständigt är på väg någon annanstans i tankarna. Det slår mig att jag har så lätt för att rusa genom livet, som om det fanns ett slutmål som jag desperat måste nå innan tiden rinner ut. Men vad är det egentligen jag har så bråttom till?
Varför är vi aldrig riktigt närvarande?
Vi lever i en tid där produktivitet och effektivitet nästan har blivit en religion. Vi mäter vår framgång i hur mycket vi hinner med på en dag, i hur snabbt vi kan bocka av våra ”att göra”-listor. Ibland undrar jag om det är därför vi ständigt känner att vi måste skynda oss – för att hinna med så mycket som möjligt innan dagen är slut, innan veckan är slut, innan livet är slut. Men i denna jakt efter att göra mer, missar vi ofta själva kärnan i det vi gör.
Är det verkligen så viktigt att hinna allt?
Jag kan komma på mig själv med att redan under middagen börja tänka på hur jag ska städa köket. Min tallrik är fortfarande halvfull, men mitt sinne är redan på nästa uppgift. Vad är det som driver mig att skynda så? Är det en känsla av att jag måste vara duktig, att jag måste prestera? Eller är det en flykt från nuet, från att verkligen möta mina egna tankar och känslor?
Att vara närvarande är en övning, inte en destination
Att leva i nuet och verkligen njuta av varje stund är en övning, något vi ständigt behöver träna på. Det är inte en destination vi kan nå och sedan stanna kvar vid, utan en ständigt pågående process. Och ibland kommer vi på oss själva med att vi har tappat fokus, att vi återigen är på väg någon annanstans i tankarna. Det är okej. Det viktiga är att vi märker det och försiktigt leder oss själva tillbaka till nuet.
Vad är det vi missar?
När vi rusar genom livet på det här sättet, missar vi så mycket av det som är vackert och värdefullt. Vi missar smaken av maten vi äter, doften av kaffet på morgonen, känslan av solen på huden en varm sommardag. Vi missar de små ögonblicken av glädje och tacksamhet som kan fylla oss med lugn och lycka, om vi bara ger oss själva tillåtelse att stanna upp och verkligen uppleva dem.
Så vad har vi egentligen bråttom till?
Kanske handlar det inte om att hinna med mer, utan om att hinna uppleva det vi redan gör. Kanske behöver vi påminna oss själva om att livet inte är en tävling, utan en resa som vi får njuta av längs vägen. Det är inget fel med att ha mål och ambitioner, men låt oss inte glömma att den viktigaste delen av resan är just nu.
När jag märker att jag återigen är på väg någon annanstans i tankarna, försöker jag påminna mig själv om det här. Jag tar ett djupt andetag och för tillbaka min uppmärksamhet till nuet – till maten jag äter, till samtalet jag har, till ögonblicket jag befinner mig i. För om jag inte gör det, riskerar jag att missa livet när det faktiskt händer.
Så vad har vi bråttom till? Ingenting som är viktigare än att vara här, där livet faktiskt utspelar sig. Och det är en påminnelse jag ger mig själv om och om igen – att stanna upp, andas in, och verkligen vara närvarande i det enda som vi egentligen har: nuet. För det är i ögonblicken vi ofta skyndar förbi som vi hittar den verkliga meningen med livet.
❤️