Ovisshet är något av det svåraste vi människor behöver leva med. Inte alltid för att det som väntar är farligt, utan för att vi inte vet. Vi vet inte hur det ska bli, vad någon kommer att säga, hur kroppen kommer att svara, om beslutet blir rätt eller om livet kommer att bära oss också den här gången.
Jag har tänkt mycket på det där, både i mitt eget liv och i samtal med andra. Hur mycket kraft det går åt till att försöka få svar innan svaren ens finns. Vi vill gärna ligga steget före, förbereda oss, förstå och ha kontroll. Kanske är det vårt sätt att skydda oss själva. Om jag bara vet vad som kommer tänker vi, så kan jag hantera det. Men livet fungerar sällan så och det vet vi alla.
Ibland kan själva ovissheten vara svårare än själva beskedet. När beskedet väl är där vet vi i alla fall vad vi har att förhålla oss till. Även om det gör ont och även om det inte blev som vi hoppades. Då finns det något konkret att reagera på. Då kan känslorna få en riktning. Sorgen, besvikelsen, ilskan, rädslan eller kanske lättnaden får fäste i något verkligt. Det betyder inte att det blir enkelt, men det kan bli tydligare.
Väntan däremot kan nästan bli ett eget rum att fastna i. Innan beskedet kommer finns så många möjliga vägar öppna samtidigt och kroppen försöker på något sätt förbereda sig på alla. Det är kanske därför ovissheten kan kännas så utmattande. Vi sörjer inte riktigt än, vi kan inte riktigt landa, vi kan inte riktigt agera. Vi bara väntar, tänker, tolkar och försöker förstå något som ännu inte går att förstå.
Ovisshet kan väcka så mycket inom oss. Oro, rastlöshet, irritation och trötthet. Ibland märks den i kroppen innan vi ens förstår vad det handlar om. En spänd käke, spända axlar, svårt att sova, tankar som går runt och runt och frågor som inte får något svar men ändå fortsätter kräva vår uppmärksamhet. Och mitt i allt det ska vardagen fortsätta. Mat ska lagas, barn ska hämtas, jobb ska göras, relationer ska vårdas, etc etc. Det kan kännas märkligt hur livet bara fortsätter bredvid det som plågar oss.
Jag tänker att ovisshet ofta gör oss ensamma med våra tankar. De fyller i det vi inte vet och de fyller sällan i med det mest varsamma. De går gärna till det värsta, som om det skulle skydda oss från chocken. Men ofta gör det bara väntan tyngre. Och samtidigt är det så mänskligt. Vi vill ju vara beredda och vi vill ju bara ha något att hålla i.
Kanske är det därför det ibland kan kännas lättare att acceptera våra känslor när beskedet väl är där. Då behöver vi inte längre ifrågasätta om vi överdriver, oroar oss i onödan eller borde känna annorlunda. Då kan vi säga att det här hände och det här väcker det här i mig. Det finns en slags sorglig vila i det. Inte vila som i lugn, men vila som i att kampen mot det okända tystnar lite.
Jag tror inte att vi alltid behöver vara så starka i ovissheten. Ibland räcker det att vara ärliga. Att säga till oss själva att det här är svårt för mig just nu. Jag vet inte hur det blir och det gör mig rädd. Det finns något mjukt i den ärligheten. Som om kroppen kan slappna av lite när vi slutar låtsas att vi har kontroll över mer än vi faktiskt har.
För mig har det blivit viktigt att försöka skilja på det jag kan påverka och det jag behöver släppa taget om, även om det inte alltid är enkelt. Jag kan inte alltid påverka svaret, beskedet, framtiden eller andra människors val. Men jag kan försöka ta hand om mig i väntan. Jag kan äta något även när aptiten är låg. Jag kan gå en promenad. Jag kan ringa någon jag litar på. Jag kan vila från mina egna tankar en stund. Jag kan påminna mig om att ovisshet inte betyder att allt kommer gå fel. Det betyder bara att jag ännu inte vet. Det är en liten mening, men ibland en viktig sådan ”Jag vet inte än”. Inte katastrof, inte slutet och inte ett bevis på att något hemskt väntar, bara ännu inte.
Och den som är orolig i ovisshet är inte svag, den är bara mänsklig. Att vara i väntan kräver mycket mer av oss än vad som syns utåt. Man kan fortsätta jobba, laga middag, svara på meddelanden och se ganska samlad ut, samtidigt som hela insidan står och håller andan.
Kanske behöver vi vara extra varsamma med oss själva just där. Inte först när beskedet kommer, utan redan i väntan. Tillåta oss att vara trötta och tillåta oss att inte fungera som vanligt. Påminna oss om att det vi reagerar på inte bara är själva beskedet vi väntar på, utan också ovisshetens press. Att det är den tysta anspänningen och alla frågor som inte har någonstans att ta vägen.
Kanske handlar en del av livet om att långsamt öva sig i att stå kvar när vi inte har alla svar. Inte för att bli oberörda, utan för att bli lite mer varsamma med oss själva där. Att förstå att oro ofta är ett uttryck för något mänskligt, inte något fel i oss. Vi längtar ju alla efter trygghet. Vi längtar efter mark under fötterna och när marken känns osäker behöver vi inte skälla på oss själva för att vi svajar.
Jag tänker att ovisshet också kan bära på något stillsamt, inte alltid och inte på ett enkelt sätt. Men ibland finns där en liten öppning. En påminnelse om att livet inte är färdigskrivet och att allt inte redan är bestämt. Att det fortfarande finns möjligheter som vi ännu inte kan se. Och även när vi inte orkar tänka så, kan vi kanske låta det räcka med att ta en dag i taget. Ibland en timme i taget.
Så kanske behöver vi inte möta ovissheten med krav på att vara lugna och starka. Kanske kan vi möta den med en hand på bröstet och en tyst påminnelse om att vi har varit i svåra väntanden förut. Vi har stått i frågor utan svar förut. Vi har gått igenom dagar där vi inte visste hur vi skulle orka och ändå kom vi vidare på något sätt.
Inte alltid starkt, kanske inte alltid vackert, men mänskligt.
Och kanske är det just där hoppet finns. Inte i att veta allt, utan i att våga tro att vi kan bära även det vi ännu inte förstår ❤️.