Jag har tänkt mycket på det där med principer på sistone. Hur vi bär dem med oss som något självklart, nästan som en del av vår identitet. “Sån är jag.” Det låter tryggt, stabilt, nästan lite beundransvärt. Och visst principer kan vara viktiga. De kan hjälpa oss att navigera, sätta gränser och stå stadigt och de kan vara vår kompass när livet känns oklart.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att ställa mig frågan: Hur många av våra principer är egentligen våra från början?
För om man stannar upp en stund och känner efter så märker man ganska snabbt att mycket av det vi kallar “självklart” har formats långt tidigare. I ens familj, kanske i ett hem eller i en kultur. Och sakta, nästan omärkligt, blev det där våra principer. Inte som något vi aktivt valde, utan som något vi växte in i. Något vi började se som sanningar om världen och om oss själva. Och det är ju inte konstigt för vi behöver dem. De ger oss struktur, trygghet, en känsla av tillhörighet. De hjälper oss att förstå hur vi ska vara för att passa in, för att bli accepterade och för att känna oss trygga.
Så nej, principer är inte fel. Tvärtom, de kan vara något väldigt fint. De kan ge oss integritet, riktning och mod att stå upp för det som verkligen betyder något.
Men, här kommer det som tar emot lite. Vad händer när vi fortsätter leva efter principer som skapades i en helt annan tid i våra liv utan att någonsin stanna upp och ifrågasätta dem? För ibland känns det som att principer inte bara guidar oss, utan också begränsar oss. Som att de smalnar av vårt perspektiv utan att vi riktigt märker det. Vi tror att vi ser klart, men egentligen tittar vi genom ett filter vi själva inte ens är medvetna om. Och då blir det plötsligt svårt att se saker ur andra perspektiv. Svårt att tänka utanför boxen. Inte för att vi inte vill utan för att vi inte ens ser att boxen finns.
Jag kan känna igen det hos mig själv. Hur snabbt jag kan avfärda något som “inte för mig”, “fel” eller “så gör man inte” utan att egentligen stanna upp och vara nyfiken på varför. Som att en gammal princip svarar åt mig, innan jag ens hunnit tänka själv. Och det är här jag tror att det blir lite farligt.
För då kan principer börja fungera som ett skydd och som ett sätt att slippa ifrågasätta, ett sätt att slippa förändras och ett sätt att stanna kvar i en sanning inte för att den nödvändigtvis är sann, utan för att den är bekant.
Vi lurar oss själva lite, tror jag. Vi tänker att vi står upp för något viktigt, när vi kanske egentligen bara håller fast vid något tryggt. Och samtidigt går vi miste om något. För utveckling händer sällan i det som är självklart utan den händer i friktionen och i mötet med andra perspektiv. I det där lilla obekväma när vi inser att vi kanske inte har hela bilden. Men för att komma dit behöver vi också vara villiga att mjuka upp greppet om våra principer. Inte släppa dem helt, men våga titta på dem och våga fråga oss: Var kommer det här ifrån? Är det här fortfarande sant för mig? Hjälper det här mig att växa eller håller det mig kvar? Inte med hårdhet och inte med kritik, utan med en varm nyfikenhet.
För kanske handlar det inte om att bli en person utan principer. Utan om att bli en person som inte är helt styrd av dem. Att kunna stå stadigt och samtidigt vara öppen. Att ha riktning men också rörlighet. Att våga säga: “Så här har jag tänkt hittills… men jag är öppen för att se mer.”
För kanske är verklig utveckling inte att bli ännu mer säker på vad vi tycker, utan att bli lite mer nyfiken på det vi ännu inte förstått.
Och kanske börjar allt där tänker jag ❤️.