| | |

Ingen minns en fegis, men vem får betala priset för fegheten?

Jag har så länge jag kan minnas haft väldigt svårt för feghet. Redan som liten var det något jag absolut inte ville förknippas med. Jag ville varken känna mig feg eller bli betraktad som feg av andra. För mig har feghet alltid handlat om att inte våga. Att inte våga göra saker, ta steg framåt, stå upp för sig själv eller för andra när det verkligen behövs. Det betyder inte att jag aldrig har varit rädd eller att jag alltid har kastat mig in i saker utan att tänka efter. Tvärtom kan jag också vara väldigt försiktig och eftertänksam. Men för mig har det alltid funnits en viktig skillnad mellan att vara försiktig och att vara feg. Att vara försiktig innebär att jag tänker igenom vad jag gör och vilka konsekvenser det kan få. Att vara feg har för mig snarare inneburit att jag låter rädslan hindra mig från att göra något som jag egentligen vill, behöver eller anser är rätt. Och kanske är det just därför jag alltid har sett det som ett ansvar att våga. För om jag låter rädslan fatta mina beslut, hur mycket ansvar tar jag då egentligen för mitt eget liv?

Om det är något jag med stolthet kan säga om mig själv så är det att jag har vågat. Jag har vågat ta steg utan att veta vart de skulle leda. Jag har vågat prova, utforska, misslyckas, börja om och utmana mig själv. Jag har gjort saker trots att jag har varit osäker, trots att jag inte haft alla svar och trots att jag ibland har varit väldigt rädd. Men det jag kanske värdesätter allra mest är att jag har vågat stå upp, för mig själv, men framför allt för människor jag bryr mig om.

För mig har mod aldrig enbart handlat om att förverkliga drömmar eller våga göra sådant som känns spännande. Det har lika mycket handlat om att inte vända bort blicken när något är fel, att våga säga ifrån när det hade varit enklare att vara tyst och att stå kvar när det hade varit bekvämare att gå därifrån. Det har inte alltid varit enkelt och det har definitivt inte alltid varit till min fördel. Att våga kan innebära att man blir ifrågasatt, missförstådd, kritiserad eller får ta konsekvenser som man helst hade sluppit. Men jag har nog alltid haft svårare att leva med tanken på att jag inte vågade än med konsekvenserna av att jag faktiskt gjorde det.

Samtidigt har jag med åren börjat fundera mer över själva begreppet feghet. För vad innebär det egentligen att vara feg? Och är det alltid så enkelt som jag själv har velat se det?

Det finns nämligen en sida av feghet som jag tycker att vi pratar alldeles för lite om. För om vi tänker efter kan det ibland vara väldigt bekvämt att inte våga. Den som inte säger ifrån slipper kanske konflikten. Den som inte tar ställning slipper bli ifrågasatt. Den som inte försöker slipper risken att misslyckas. Och den som väljer att inte lägga sig i kan fortsätta med sitt liv utan att behöva ta ansvar för det som händer runt omkring. Det kan till och med framstå som klokt att hålla sig undan. Att inte göra någon större sak av det, att välja sina strider eller att helt enkelt låta någon annan hantera situationen. Och ibland är det naturligtvis precis vad vi behöver göra. Vi kan inte ta alla konflikter, lösa alla problem eller bära ansvar för allt som sker. Men jag tror också att vi ibland använder just dessa förklaringar för att slippa erkänna att vi faktiskt inte vågar.

För det är skillnad mellan att välja bort en konflikt för att den inte leder någonstans och att undvika den för att vi är rädda för vad det skulle innebära att ta ställning. Det är skillnad mellan att inte kunna hjälpa och att inte vilja riskera något genom att hjälpa. Och det är skillnad mellan att acceptera en situation och att anpassa sig till den för att man inte vågar göra något åt den. Det som gör detta särskilt intressant är att vi sällan behöver förklara vår passivitet lika mycket som våra handlingar. Den som agerar får ofta stå till svars för det den gör, medan den som inte gör något ibland slipper både frågor och konsekvenser.

Men betyder det då att ansvaret också försvinner?

Det som kanske bekymrar mig mest med feghet är att den inte alltid bara påverkar den som är rädd. Ibland får andra människor betala priset för det vi själva inte vågar göra. Tänk på alla gånger någon har sett en annan människa bli illa behandlad men valt att vara tyst. Alla gånger någon har vetat att något är fel men inte velat lägga sig i. Eller alla gånger någon har låtit en annan människa stå ensam i en situation där det egentligen hade behövts fler som vågade säga ifrån.

Den som väljer tystnaden kanske slipper obehaget, men vad händer med den som blir lämnad ensam?

Det är här jag tycker att feghet blir mer än en personlig egenskap eller en fråga om självförtroende. Den blir också en fråga om ansvar. För våra beslut påverkar inte bara oss själva. Ibland påverkar de också vilka människor som får stöd, vilka beteenden som tillåts fortsätta och vem som till slut får bära konsekvenserna. Det betyder inte att vi alltid är skyldiga att ingripa eller att vi ska utsätta oss själva för fara. Människor har olika förutsättningar, erfarenheter och möjligheter att agera. Rädsla kan vara både befogad och nödvändig att lyssna på. Men jag tycker ändå att vi behöver våga ställa frågan: När är vår tystnad ett genomtänkt val och när är den ett sätt att skydda oss själva på någon annans bekostnad?

Jag tror att feghet också kan innebära en ganska farlig förhandling med oss själva. Vi börjar väga det vi vet är viktigt mot det obehag vi riskerar att behöva möta. Ska jag säga ifrån och riskera att någon blir arg, eller ska jag vara tyst och slippa? Ska jag stå upp för den här personen och kanske själv hamna i en besvärlig situation, eller ska jag låtsas som att jag inte har sett något? Ska jag försöka förverkliga det jag drömmer om och riskera att misslyckas, eller ska jag fortsätta intala mig att det inte är rätt tillfälle? Det är mänskligt att göra sådana överväganden. Vi behöver kunna bedöma risker och konsekvenser. Men det finns också en risk att vi börjar förhandla bort sådant som egentligen betyder väldigt mycket för oss, bara för att slippa känna rädsla eller obehag.

Vi kanske förhandlar bort våra värderingar för att få vara omtyckta, möjligheter för att slippa misslyckas eller vår egen röst för att undvika konflikter. Och ibland förhandlar vi till och med bort andra människors behov av vårt stöd för att själva få behålla lugnet. Det som gör den här förhandlingen så svår att upptäcka är att vi nästan alltid kan hitta rimliga argument för våra beslut. Vi säger att det inte är vår sak, att det inte är någon idé, att vi inte vill skapa problem eller att någon annan säkert kommer att göra något. Men ibland behöver vi kanske fråga oss om vi verkligen tror på våra egna förklaringar, eller om de mest hjälper oss att slippa känna oss fega. För det är ju inte säkert att det vi slipper för stunden är det vi faktiskt vinner på i längden.

Något annat som jag tycker är intressant är att mod och feghet inte alltid visar sig på det sätt vi förväntar oss. En människa kan våga ta stora risker, starta företag, byta karriär, resa ensam och kasta sig ut i nya sammanhang, men samtidigt ha väldigt svårt att säga ifrån när någon behandlas illa. En annan människa kan vara försiktig, undvika stora förändringar och känna sig osäker inför sådant som andra gör utan att tveka, men ändå vara den första som står upp när någon behöver hjälp.

Så vem av dem är egentligen modigast?

Kanske är det inte så enkelt att dela in människor i modiga och fega. Vi kan vara modiga i vissa situationer och betydligt mer rädda i andra. Det som står på spel, våra tidigare erfarenheter och vad vi riskerar att förlora påverkar hur vi agerar. Det får mig också att fundera över vad vi egentligen beundrar när vi pratar om mod. Är det människan som vågar ta de största riskerna, eller den som vågar göra det hon eller han anser är rätt, även när det innebär personliga konsekvenser? För mig väger det senare väldigt tungt.

Samtidigt vill jag också utmana min egen syn på feghet. För jag vet att det finns människor som bär på erfarenheter som gör vissa situationer betydligt svårare för dem än för andra. Det som för en människa känns som ett självklart steg kan för någon annan innebära en enorm ansträngning. En människa som har blivit illa behandlad, hotad eller sviken kanske har goda skäl att vara försiktig. Den som tidigare har fått betala ett högt pris för att säga ifrån kanske inte upplever tystnaden som ett bekvämt val, utan som ett sätt att skydda sig. Och det måste vi också kunna förstå. Vi kan aldrig fullt ut veta vad det kostar en annan människa att våga. Därför behöver vi vara försiktiga med att döma andra utifrån vad vi själva hade gjort i samma situation.

Det får mig att fundera över om feghet verkligen handlar om hur mycket vi vågar, eller om det snarare handlar om vad vi gör med den möjlighet vi faktiskt har att agera. Kanske behöver vi skilja mellan att vara rädd och att använda rädslan som en ursäkt. Mellan att sakna förutsättningar att göra något och att avstå från att göra det trots att vi både kan och egentligen vill. För det är inte alltid lätt att vara modig och det är inte heller alltid rätt att vara modig på det sätt som andra förväntar sig. Men jag tror att vi behöver vara ärliga med oss själva om varför vi väljer som vi gör. Och kanske är det också så att den som verkligen vågar inte alltid är den som syns eller hörs mest. Ibland är det den som gör något som ingen annan ens vet om, men som för just den människan kräver ett enormt mod.

Jag har aldrig trott att mod innebär att man måste vara orädd. För mig har det snarare handlat om att inte låta rädslan få sista ordet i alla situationer. Och kanske är det just där jag fortfarande står, trots att jag med åren har fått en större förståelse för varför människor ibland inte vågar. Jag vill inte att rädslan ska avgöra vilka möjligheter jag ger mig själv. Jag vill inte att den ska bestämma när jag står upp för det jag tror på eller när jag väljer att finnas där för någon annan. Det betyder inte att jag alltid kommer att lyckas, fatta rätt beslut eller vara så modig som jag skulle önska. Men jag vill åtminstone kunna känna att jag har försökt och att mina beslut inte enbart har styrts av vad som varit enklast för stunden. För i slutändan tror jag att det finns en fråga som är viktigare än hur andra uppfattar oss och det är kanske också en av de viktigaste frågorna vi kan ställa oss själva:

Vem vill jag vara när det verkligen gäller?

Vill jag vara den som alltid hittar ett skäl att inte göra något, eller den som åtminstone försöker när något är viktigt? Vill jag vara den som står bredvid och hoppas att någon annan tar ansvar, eller den som gör det jag faktiskt kan? Det handlar inte om att vara hjälte eller att ständigt behöva bevisa något. Det handlar om att kunna leva med sina egna val och stå för det man tycker är viktigt, även när det kostar något. Och kanske är det också här vi hittar den verkliga skillnaden mellan mod och feghet. Inte i hur mycket rädsla vi känner, utan i hur vi förhåller oss till den och vilket utrymme vi låter den få i våra liv.

Ingen minns en fegis, brukar man säga. Men för mig har det aldrig egentligen handlat om att bli ihågkommen av andra. Det har handlat om att kunna se tillbaka på mitt eget liv och veta att jag vågade. Att jag inte alltid valde det enklaste, att jag inte lät rädslan bestämma över allt som var viktigt för mig och att jag försökte stå upp när det verkligen behövdes.

För visst kan det vara bekvämt att gömma sig bakom rädslan, man kan ju slippa mycket genom att inte våga.

Men frågan är vad vi samtidigt väljer bort och vem som till slut får betala priset för det.

❤️

 

Liknande inlägg