En person säger ”jag älskar dig” ofta. En annan säger det nästan aldrig, men ser till att kaffet är klart när du vaknar. Någon vill sitta nära i soffan, någon annan frågar hur det gick med det där du var nervös inför, flera dagar efter att ni pratade om det.
Vi visar kärlek på många sätt, ofta utan att ens tänka på det. Vi gör det som känns naturligt för oss, det vi själva förknippar med omtanke, närhet och att finnas där för någon. Men det som känns självklart för mig behöver inte betyda samma sak för dig.
Kanske är du den som alltid hjälper till. Du ser vad som behöver göras och gör det, utan att någon ska behöva be dig. För dig är det ett sätt att säga: ”Jag bryr mig om dig.” Men den du gör allt detta för längtar kanske mest efter att du ska sätta dig ner bredvid en stund och lyssna. Inte för att hjälpen är oviktig, utan för att det är i samtalet den personen känner sig nära dig. Du tycker att du har visat kärlek hela dagen. Den andra har gått och saknat den.
Hur kan det bli så, när båda vill varandra väl?
En del av svaret finns nog i det vi har med oss. Vi lär oss tidigt vad kärlek ser ut som. I vissa familjer säger man ofta vad man känner. I andra gör man det sällan, men ställer alltid upp när någon behöver hjälp. I vissa kulturer är mat ett sätt att visa kärlek. En äldre farmor kan lägga timmar på att laga mat och samla familjen runt bordet. Vi förstår hennes omsorg, även om hon aldrig sätter ord på den.
Kultur, familj, könsroller och egna erfarenheter påverkar både hur vi visar kärlek och vad vi själva känner igen som kärlek. Vi bär med oss de sätten in i nya relationer, där vi möter någon som kan ha en helt annan historia. Det är då vi kan börja missa varandra. Vi känner våra egna goda avsikter, men vet inte alltid hur vår omtanke landar hos den andra.
Den som ger råd kanske vill skydda någon från att må dåligt. Den som får råden kanske hade behövt höra: ”Det låter jobbigt, berätta mer.” En förälder som ringer ofta kanske vill visa att barnet finns i tankarna. Det vuxna barnet kanske upplever frågorna som ett tecken på att föräldern inte riktigt litar på att det klarar sig själv.
Samma handling kan alltså bära på kärlek och ändå landa fel. Det gör inte avsikten mindre god och det gör inte den andras upplevelse mindre verklig. Jag tror att det är just det som kan vara svårt att acceptera. När någon inte känner sig älskad av det vi gör vill vi gärna förklara vad vi menade. Vi vill bli förstådda. Samtidigt vill den andra också bli förstådd. Om vi bara fortsätter förklara vår egen sida kan vi bli stående där, två människor som båda bryr sig men båda känner sig ensamma.
Så hur möts vi?
Kanske börjar det med att vara nyfikna innan vi försvarar oss. Att fråga: ”När jag gör så här tänker jag att jag visar omtanke. Hur blir det för dig?” Och att våga svara ärligt: ”Jag vet att du vill mig väl. Det som hjälper mig mest just nu är faktiskt att du lyssnar.”
Det kan också vara värt att fundera över sitt eget sätt. Vad gör du när du vill visa någon kärlek? Varifrån kommer det sättet? Och har du frågat vad som får den andra att känna sig älskad, eller har du utgått från att det du ger också är det som behövs?
Vi behöver inte sluta visa kärlek på det sätt som kommer naturligt för oss. Men i en relation behöver vi ibland lära oss några ord på varandras språk. Vi kan se och uppskatta det den andra försöker ge och samtidigt berätta vad som faktiskt når fram till oss. För det fina är ju att vi oftast vill väl. Vi vill vara nära, ta hand om varandra och visa att den andra betyder något. När vi förstår hur våra försök tas emot får vi också en möjlighet att mötas lite mer på riktigt.
Så vilket språk talar du när du visar kärlek? Och vet du vilket språk den du älskar behöver höra?