”Du får skylla dig själv.”
Det är ett uttryck som de flesta av oss säkert har hört någon gång, kanske också sagt till någon annan eller tänkt om oss själva. Men jag har funderat på vad vi egentligen menar när vi säger så. Finns det tillfällen då det faktiskt är rimligt att säga att någon får skylla sig själv? Eller är det ett uttryck som förenklar något som i själva verket är betydligt mer komplicerat?
Vi människor fattar beslut varje dag, en del är genomtänkta och andra mindre kloka. Ibland gör vi saker utan att riktigt förstå vilka konsekvenser de kan få, men det händer också att vi är fullt medvetna om riskerna och ändå väljer att fortsätta. Vi ignorerar varningssignaler, skjuter upp sådant vi borde ta tag i eller håller fast vid beteenden som vi egentligen vet inte fungerar. Och när resultatet sedan blir något annat än det vi hade hoppats på kan det vara svårt att acceptera att våra egna handlingar faktiskt har haft betydelse. Och det är kanske här uttrycket ”du får skylla dig själv” ibland har en poäng, inte för att vi förtjänar att må dåligt eller för att andra ska få behandla oss hur som helst, utan för att vi faktiskt behöver ta ansvar för de val vi gör och de konsekvenser de får.
Men hur enkelt är det egentligen?
Jag tror att en viktig del av frågan handlar om att skilja mellan det vi själva kan påverka och det vi inte har någon kontroll över. Vi kan inte alltid välja vilka situationer vi hamnar i, vad andra människor gör eller vilka svårigheter livet ställer oss inför. Däremot finns det situationer där vi har större möjlighet att påverka utvecklingen än vi kanske vill erkänna. Tänk exempelvis på någon som gång på gång bryter ett förtroende men ändå blir förvånad när tilliten till slut försvinner. Eller någon som återkommande behandlar andra respektlöst men upplever sig orättvist behandlad när människor börjar ta avstånd. I sådana situationer är det kanske inte särskilt märkligt att omgivningen reagerar som den gör. Det betyder inte att personen saknar värde eller förtjänar att bli illa behandlad, men det innebär att det egna beteendet har bidragit till det som hänt. Och just det tror jag ibland kan vara svårt för oss människor att förhålla oss till. Vi vill gärna bli förstådda utifrån våra avsikter, våra känslor och våra erfarenheter, men vi behöver också kunna se hur våra handlingar faktiskt påverkar andra. För även om vi inte menade att såra någon kan personen ändå ha blivit sårad. Och även om vi har goda skäl till varför vi agerat på ett visst sätt förändrar det inte alltid konsekvenserna.
Samtidigt tycker jag att vi behöver vara försiktiga med hur snabbt vi drar slutsatser om andra människors val. Det som utifrån ser ut som ett självklart beslut kan vara betydligt svårare för den som befinner sig mitt i situationen. Vi känner sällan till hela bakgrunden, vilka erfarenheter någon bär med sig eller vilka möjligheter personen faktiskt har haft. Det är exempelvis lätt att i efterhand säga att någon borde ha sett varningssignalerna, sagt ifrån tidigare eller gjort ett annat val. Men att vi själva tycker att något verkar självklart betyder inte att det var lika självklart för den som stod inför beslutet. Rädsla, beroende, tidigare erfarenheter och livsomständigheter kan påverka vår förmåga att agera på sätt som vi kanske inte fullt ut förstår utifrån. Det finns dessutom en avgörande skillnad mellan att själv ha bidragit till en situation och att ha blivit utsatt för någon annans handlingar. Den som blir sviken, utnyttjad eller illa behandlad bär inte ansvaret för den andres beteende, även om det i efterhand går att se saker som hade kunnat göras annorlunda. Att vi ibland kan påverka hur vi hanterar en situation innebär inte att vi är ansvariga för att den uppstod. Jag tror därför att vi behöver kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att människor påverkas av sina erfarenheter och omständigheter, men också att vi har ett ansvar för hur vi själva agerar inom de förutsättningar vi har. För att förstå varför någon beter sig på ett visst sätt är inte detsamma som att allt personen gör behöver accepteras. Vi kan ha förståelse för någons osäkerhet, rädsla eller tidigare upplevelser och samtidigt tycka att ett beteende är oacceptabelt. Vi kan förstå varför någon har svårt att hantera konflikter utan att för den skull behöva acceptera att personen gång på gång låter sin frustration gå ut över andra. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Något jag tycker är särskilt intressant är vad som händer när vi upprepade gånger befinner oss i liknande situationer. När vi hamnar i samma konflikter, upplever samma besvikelser eller känner att människor gång på gång reagerar på oss på ett sätt som vi inte förstår. Ibland kan det naturligtvis handla om omständigheter eller andra människors beteenden, men ibland kan det också finnas anledning att fundera över vår egen del. Vad är det egentligen som gör att samma situation fortsätter att uppstå? Finns det något i hur vi agerar, kommunicerar eller förhåller oss till andra som bidrar till det vi upplever? Och om vi redan vet att ett visst beteende leder till konsekvenser som vi inte vill ha, varför fortsätter vi då på samma sätt? Det är inte alltid bekväma frågor att ställa till sig själv. Vi människor har en förmåga att förklara och försvara våra handlingar, särskilt när det är svårt att erkänna att vi kanske hade kunnat göra annorlunda. Det kan kännas lättare att fokusera på vad andra har gjort, vad som varit orättvist eller varför situationen blev som den blev och ibland är det förstås också där förklaringen finns. Men om vi alltid söker orsaken utanför oss själva riskerar vi att missa det vi faktiskt har möjlighet att förändra. Här tycker jag att det finns en viktig skillnad mellan att ta ansvar och att lägga skuld på sig själv. Att ta ansvar behöver inte innebära att vi dömer oss själva för tidigare beslut. Det kan snarare handla om att våga se det som blev mindre bra, förstå vår egen del och fundera över vad vi vill göra annorlunda framöver. Vi behöver inte ha fattat rätt beslut från början för att kunna fatta ett bättre nästa gång. Och vi behöver inte heller fastna i allt vi borde ha förstått tidigare. Ibland är det först när vi har upplevt konsekvenserna av våra handlingar som vi verkligen förstår vad vi behöver förändra. Men det förutsätter också att vi är villiga att se sambandet mellan det vi gör och det som händer.
Jag tänker att det är just här frågan om att få skylla sig själv blir intressant. För om vi med uttrycket menar att en människa ibland behöver acceptera konsekvenserna av sina egna medvetna val, då finns det situationer där det faktiskt är rimligt. Den som upprepade gånger gör något som skadar en relation kan inte förvänta sig att relationen förblir opåverkad. Den som gång på gång undviker att ta ansvar för något viktigt kan behöva acceptera att det till slut får följder. Men om vi med samma uttryck menar att någon därför förtjänar att lida, bli illa behandlad eller lämnas utan förståelse, då tycker jag att vi har gått för långt. För människor är mer än sina misstag och även den som själv har bidragit till en svår situation kan behöva stöd för att komma vidare. Att någon har ett ansvar betyder inte att vi måste möta personen med hårdhet. Ibland är det tvärtom lättare att ta ansvar när vi får möjlighet att göra det utan att behöva försvara hela vårt värde som människa.
Kanske är det därför jag tycker att uttrycket ”du får skylla dig själv” både kan innehålla en viss sanning och samtidigt bli så missvisande. Det beror på vad som har hänt, vilka möjligheter personen faktiskt hade och vilket ansvar som rimligen kan läggas på den enskilde. Vi behöver kunna prata om eget ansvar utan att förutsätta att alla människor har samma förutsättningar. Vi behöver kunna visa förståelse utan att ursäkta allt. Och vi behöver kunna erkänna att våra egna handlingar ibland har bidragit till det vi upplever, utan att för den skull ta ansvar för sådant som ligger utanför vår kontroll. Så kanske handlar frågan inte bara om huruvida man får skylla sig själv, utan också om vad vi egentligen vill uppnå genom att säga det. Vill vi hjälpa någon att se sitt ansvar, eller vill vi bara påpeka att personen borde ha vetat bättre?
Jag tror att den skillnaden spelar större roll än vi ibland tänker på. För ibland behöver vi förstå att det som har hänt oss inte är vårt fel. Andra gånger behöver vi våga erkänna att vi själva har haft en del i det som blivit. Och kanske är en av de viktigare insikterna vi kan göra att lära oss skilja mellan dessa situationer, både när vi betraktar andra människor och när vi försöker förstå oss själva.
❤️
