Kanske är överväldigad ett ord som vi inte använder särskilt ofta, eller så är det ett ord som vi använder utan att egentligen stanna upp och känna efter vad det faktiskt betyder. Jag har själv fastnat lite för det ordet den senaste tiden, inte för att jag nödvändigtvis har gått runt med en exakt definition i huvudet, utan för att det på något sätt har hjälpt mig att förstå något i mig själv och i andra. Ibland kan ett ord nästan kännas som en lättnad, som om det ger form åt något som annars bara ligger där som en diffus tyngd i kroppen.
För det är kanske just så det känns att vara överväldigad. Inte alltid som panik, inte alltid som tydlig stress och inte heller som sorg, utan mer som en inre mättnad. Som att det har blivit fullt. Fullt av tankar, ansvar, beslut, intryck, känslor, människor, saker som ska lösas, saker som borde ha gjorts och saker som man inte ens riktigt vet var man ska placera. Det kan nästan kännas lite löjligt när man försöker förklara det, för på ytan kanske allt ser helt vanligt ut. Man går upp, gör det man ska, svarar på meddelanden, arbetar, handlar, ler, pratar och fortsätter framåt. Men inuti kan det samtidigt kännas som att någon har öppnat för många fönster på en gång och nu blåser det från alla håll.
Jag tror att många av oss är ganska duktiga på att fortsätta, kanske lite för duktiga ibland. Vi vänjer oss vid att bära mycket och vi vänjer oss vid att vara tillgängliga. Vi vänjer oss vid att tänka på nästa sak innan vi ens har avslutat den första. Vi vänjer oss vid att svara snabbt, lösa snabbt, förstå snabbt och gärna också må bra samtidigt. Helst ska vi hinna utvecklas, träna, äta näringsrikt, vara lugna föräldrar, omtänksamma partners, engagerade vänner och människor med ett harmoniskt nervsystem. Det är nästan så att man blir överväldigad bara av att försöka vara en balanserad människa i vår tid.
Det jag tycker är intressant är att känslan ofta kommer smygande. Det är sällan vi vaknar en morgon och plötsligt förstår att nu är vi överväldigade. Ofta märks det istället i det lilla. Tålamodet blir kortare, ljud känns högre, beslut känns större och sådant som egentligen är enkelt kan kännas märkligt tungt. Man kan stå framför kylen och undra vad man letar efter, öppna ett mejl och stänga det igen, skjuta upp ett samtal som egentligen tar tre minuter eller känna att frågan “vad ska vi äta?” borde skickas vidare till regeringen för utredning.
Och där, mitt i det vardagliga, finns ofta svaret. Det handlar kanske inte om middagen, mejlet eller det där samtalet. Det handlar om att något inom oss försöker säga att det har blivit för mycket att hålla i samtidigt.
Som terapeut möter jag ofta människor som dömer sig själva hårt när de hamnar där. De tycker att de borde klara mer, orka mer, tåla mer eller vara bättre på att strukturera upp sitt liv. Men jag tänker ofta tvärtom. Kanske är det inte mer struktur som behövs först. Kanske är det mer ärlighet. En stilla, ganska ödmjuk ärlighet inför sig själv där man vågar säga: “Det här känns faktiskt mycket för mig just nu.”
För ibland är det just där lättnaden börjar. Inte i att någon annan håller med, inte i att allt får en lösning direkt, utan i att vi slutar förminska vår egen upplevelse. Vi behöver inte alltid kunna motivera varför något känns tungt för att det ska få vara sant. Det räcker att det känns så.
Jag tror också att vi behöver bli bättre på att skilja mellan att vara stark och att hela tiden pressa sig själv. Styrka handlar inte alltid om att fortsätta bära utan att klaga. Ibland handlar styrka om att märka när man håller på att tappa kontakten med sig själv. Ibland handlar den om att våga göra mindre, välja bort, be om hjälp eller bara erkänna att man inte har kapacitet att vara tillgänglig för allt och alla hela tiden.
Att känna sig överväldigad betyder inte att man är svag, otacksam eller dålig på livet. Det kan betyda att man har varit närvarande i för många sammanhang, tagit ansvar för många saker, lyssnat på många behov och kanske glömt att lyssna på sitt eget. Det kan också vara ett tecken på att kroppen och hjärnan gör precis det de ska göra, nämligen säger ifrån när belastningen blivit för stor.
Så kanske behöver vi inte vara så snabba med att göra om känslan till ännu ett projekt. Kanske behöver vi inte genast fråga hur vi ska fixa den, effektivisera den eller ta oss ur den på bästa sätt. Kanske kan vi börja med att bara stanna upp och fråga oss själva vad ordet försöker berätta.
Vad är det som har blivit för mycket?
Vad är det jag bär som jag inte längre orkar bära på samma sätt?
Vad behöver få vänta?
Och vad skulle hända om jag mötte mig själv med lite mer förståelse istället för ännu ett krav?
Ibland börjar förändringen inte med en stor livsomställning, utan med en liten inre suck av ärlighet. Den där stunden när man slutar låtsas att allt är lätt och istället säger till sig själv: “Det här är mycket just nu, och jag får känna så.”
Kanske är det inte hela lösningen, men det kan vara början på att komma tillbaka till sig själv igen.
❤️