Det finns saker vi inte vet och så finns det saker vi kanske egentligen redan vet, men ännu inte är redo att bekräfta. Skillnaden är större än man först kan tro. Vi kan se att ett mejl har kommit men låta det ligga oöppnat. Vi kan märka att någon har förändrats men undvika att fråga varför. Vi kan känna att kroppen försöker säga oss något, att ekonomin behöver ses över eller att en situation inte längre fungerar, men ändå fortsätta som vanligt. Inte för att vi inte förstår, utan kanske för att vi förstår mer än vi vill erkänna. Det här brukar kallas strutseffekten och beskriver vår tendens att undvika information som kan kännas obehaglig, hotfull eller svår att hantera. Begreppet kan nästan låta lite löjligt. Som om vi helt enkelt stoppar huvudet i sanden och tror att det vi inte ser inte heller finns. Men riktigt så enkelt är det förstås inte.
Jag tror inte att vi alltid blundar för verkligheten för att vi är naiva. Ibland gör vi det för att vi vet att ny kunskap kan förändra något. När vi väl har sett, hört eller förstått går det inte alltid att återvända till hur det var innan. Det är svårt att fortsätta intala sig att relationen fungerar när den andra människan har satt ord på att den inte gör det. Det är svårare att bortförklara kroppens signaler efter att man har fått ett besked. Och det går inte längre att låtsas att ekonomin ordnar sig av sig själv när siffrorna ligger framför en. Information ger oss kunskap, men kunskap kan också föra med sig ansvar. När vi vet behöver vi kanske fatta ett beslut, ändra riktning, be om hjälp eller avsluta någonting som vi fortfarande önskar hade kunnat bli annorlunda. Kanske är det därför vi ibland föredrar ovissheten. Inte för att den är behaglig, utan för att den låter oss stanna kvar lite längre i det som ännu inte är avgjort.
Så länge jag inte öppnar mejlet kan innehållet fortfarande vara något annat än det jag fruktar.
Så länge jag inte ställer frågan kan svaret fortfarande vara det jag hoppas på.
Så länge jag inte tar reda på sanningen behöver jag inte bestämma vad jag ska göra med den.
På ett sätt kan det finnas något både sorgligt och väldigt mänskligt i detta. Vi försöker köpa oss lite tid, bevara ett hopp, skjuta fram den punkt då vi inte längre kan säga att vi inte visste. Samtidigt vet vi nog också att det vi undviker sällan lämnar oss ifred. Det kan ligga kvar någonstans i bakgrunden och färga våra dagar. Vi tänker på mejlet fast vi inte öppnar det. Vi känner spänningen i relationen fast vi inte talar om den. Vi märker att någonting skaver fast vi fortsätter säga att allt är bra. Det outtalade tar också plats och ibland mer plats än sanningen hade gjort.
Men jag tror inte heller att lösningen alltid är att tvinga sig själv att möta allting omedelbart. Det finns en skillnad mellan att fly från något och att behöva tid för att samla kraft. Vi är inte maskiner som ska bearbeta varje besked i samma sekund som det når oss. Ibland behöver vi få landa, tänka och känna efter innan vi orkar se en situation för vad den är. Frågan är kanske inte hur snabbt vi tar itu med något, utan om pausen hjälper oss att närma oss det eller bara håller oss kvar på samma plats. För det finns en punkt då väntan inte längre skyddar oss. Den börjar i stället begränsa oss. Vi lägger mer energi på att inte veta än vad det kanske hade kostat att få veta. Vi planerar runt det vi undviker, aktar oss för vissa samtal och håller oss sysselsatta för att slippa lyssna på det som redan gör sig påmint. Och kanske är det just där vi behöver vara som ärligast mot oss själva. Inte genom att säga att vi är fega eller borde ha tagit tag i det tidigare, utan genom att våga fråga:
Vad är det jag tror kommer att förändras om jag får veta?
För ibland är det inte själva svaret vi är rädda för. Det är beslutet som kan följa. Sorgen vi kan behöva möta. Bilden av oss själva som kanske inte längre håller. Eller insikten om att vi någonstans längs vägen redan visste, men hoppades att verkligheten skulle hinna ändra sig innan vi behövde se den. Vi kan inte alltid välja vilka svar livet ger oss. Men förr eller senare behöver vi välja om vi vill leva utifrån det vi vet eller fortsätta anpassa livet efter det vi försöker att inte veta. Och kanske börjar mod inte alltid med att veta vad man ska göra, ibland börjar det bara med att våga titta.
❤️